- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
26

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande på Malma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

len öppen framför sig; det är just deras kraft, de, som
lida.”

”En ganska charmant tanke”, afbröt
kammarjun-karen; ”ja, mången får lida som Stefanus.”

”Ja, deri ligger mycken sanning”, suckade
patronessan och slog upp de vackra talande ögonen mot
höjden.

• ”Det är ändå något härligt att kunna dö som
Stefanus”, yttrade målaren, som blifvit varm om hjertat,
då han såg patronessans deltagande.

Emilia kastade en hastig blick på den talande och
tyckte- liksom den unga mannen talat profetiskt.

”Det är något härligt att dö som Stefanus”,
upprepade kammarjunkaren och blinkade. ”Ja, så är min
tanke, alldeles sådan; med mod skall man kämpa
ända till ändan, ja, det är min föresats.” Den lilla
mannen blef liksom elektriserad, då han reste sig upp
och med en stor gest sade: ”Jag vet bäst hvad det
vill säga att med orubbligt mod trotsa mängdens
ogillande, endast styrkt af en enda idé.”

”Ni, herr kammarjunkare?” frågade ynglingen
förundrad öfver den högtidliga tonen.

”Ja, min bästa herre! I femton år har man
hånat min lust för heraldiken, mina vakor, mina mödor.
Stormen växer, i Frankrike reser sig revolutionens
hydra och vill uppsluka allt heligt.”

”Och ni, herr kammarjunkare?” sade
patronessan.

”Jag, jo, jag har det oaktadt framhärdat.
Stenad af mängdens grin och tadel, har jag fortsatt och

— segrat — min sigillsamling är så godt som färdig,
det är endast klistringen, som återstår; men sedan det
är klistradt, så kan du låta din tjenare fara i frid.”
Det ligger någonting hjertgripande i detta mod
att kämpa för en idé, äfven om denna är en af de
löjligaste; det är kraften, ihärdigheten och förtröstan,
som adlar hvarje godt eller åtminstone oskyldigt
arbete, och således äfven det att klistra sigill.

Berndtson visste derföre ej riktigt, om han skulle
utskratta eller älska den lilla sirliga mannen, som med
en så varm känsla talade om sitt lefnadsmål. Peter
den stores mål var att omskapa ett helt rike, kam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free