Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande på Malma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marjunkarens att fullborda sin sigillsamling, stort och
smått, jättetankar och barnsligheter; men som
drif-kraft likväl ett varmt, ett klappande menniskohjerta,
som i bägge fallen trodde sig göra det, som var rätt
och godt. Hvem dömer öfver värdet af dem bägge?
Patronessan smålog förstulet; målaren
observerade det och tyckte mindre om henne. Han hade ej
velat att hon skulle finna ett varmt menniskohjerta
Löjligt. Emilia åter tycktes ej märka något; hon slog
ner blicken.
”En hvar har sin älskningsidé”, sade målaren.
”Er är heraldiken, min är konsten. Kunde jag en
gång måla ett hufvud sådant, som Rafael eller Titian
målade sina, så skulle jag också lugn lägga mig till
hvila och säga: Herre, nu kan du låta din tjenare
fara i frid.”
Ater kastade Emilia en blick på den unge
målaren, och skön som Rafael Sancio, då han speglade
sin själ i en madonnabild, föreföll han henne, der han,
till hälften framåtlutad, med frågande blickar såg på
sin omgifning.
Det var något underligt med denne man, det var
obehagligt, det var ett slags magnetisk ström som
strålade ur dessa klarblå ögon, när de fäste sig vid ett
föremål; det var som om han kunnat se in i själen
— och Emilia ville ej låta honom titta in genom
fön-sterna, ty det var så oordentligt derinne, allt så huller
om buller som dagen före en lång resa.
”Ni älskar konsten”, sade kammarjunkaren, ”och
jag heraldiken, ni dväljes i att skapa något nytt ur
er egen själ, jag hämtar min glädje ur själen af ett
försvunnet århundrade; tro mig, man skrattar åt
heraldiken; men, då jag betraktar ett vapen, är det ej
blott de betydelsefulla bilderna, det är en hel
förgången tid jag ser gå förbi mig. Hvarje bild har sin
betydelse, hvarje prick har sin lilla historia;
försakelser, uppoffringar, odödliga förtjenster tala i dessa
stumma tecken. Är det att skratta åt, att en forntid
åter framträder med sina fel och sina dygder, att jag
ser det i vapenbilder? Det är en själ, herre, och
äfven en sådan fmnes, liksom der funnits för oss, och
lefver i allt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
