- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
30

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande på Malma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en önskan på dödssängen, att Theodora von Felsen
skulle bli hennes barns mor. Hvad gjorde flickan?
Jo, hon gifte sig mot sin böjelse med Stjernros, hon
gjorde hans hus till ett glädjens hem, hon bemötte
barnen som syskon och som en öm vän — och nu
sedan hon blef enka, hvilken enkelhet, hvilken
anspråkslöshet i hela hennes väsende, fastän hon är
rikare än någonsin. Dock, ändå — åh, det är
ingenting, hon är en engel.”

När ett tvifvel, sådant som han kände det i
själen, börjar på att tala, försöker man vanligen förgäfves
att nedtysta det; men man försöker och detta gör att
man oupphörligen återtar och begrundar saker, dem
man förut begrundat, huru vigtiga och sanna man
också funnit motskälen. Berndtson fortfor således att
disputera med den inre rösten, under det att han
nubbade den spatlade väfven i den stora, redan förut
färdiggjorda ramen.

Han hade sutit så temligen länge, då dörren sakta
öppnades och kammarjunkaren trädde in på sitt
vanliga sirliga manér.

”Förlåt, om jag stör er”, yttrade den artige
mannen, ”men om ni tillåter, herr Berndtson, så” — —
”Oändligen välkommen, herr kammarjunkare”r
yttrade målaren småleende, ”förlåt blott om min
nubb-ning ibland afbryter ert samtal.”

”Jag kommer”, sade kammarjunkaren, ”mindre
sirligt än förut, för att, hvad tycks? — Ja, hvad tycks?

— erbjuda er min vänskap.”

Det låg något så outsägligt löjligt i detta tillbud,,
att målaren ofrivilligt skrattade, då han sade: ”Jag
tackar — mycket förbunden.”

Kammarjunkarens ansigte mörknade något af
liksom en tillstymmelse till vrede; men han sade med
lugn och utan de vanliga fraserna: ”skratta inte,
ungeman, jag menar allvarligt; skratta ej åt ett tillbud som
göres er blott en gång — af en man, som fäst sig
vid en småsak, men som dock har något
hållankare-här i verlden bättre än egoismen.”

Berndtson såg upp förundrad på den lilla
mannen, men han bugade sig af vördnad för den ande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free