- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
34

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jurnalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Är då menniskan blott ett halft väsende, efter hon
önskar och scker och letar, till dess hon tror sig finna
en ande, som förstår henne? Är det derföre hon
lefver i samhälle för att finna igen sig sjelf och blifva
hel igen. Är det synden, som söndrat hennes själ,
gjort den half? Är min styfmor hård mot mig, jag
bör fråga mig det; nej, nej, men dock, hon hånar min
kärlek, hon småler åt min känsla, hon moraliserar
öfver mina drömmar. Äro de ej rena då? Jo —
Gud skall veta att de äro oskyldiga — hvarför får
jag då ej behålla dem?”

”Jag är ett barn, säger hon; det är rätt, sjutton år
äro ej mycket; men dock får jag ej vara ett barn, jag
får ej leka derute och gå i fred ner i parken med
mina tankar; det passar sig icke. Ack, min mor
förstod mig så väl, hon var min halfva själ, hon, min
goda, min ädla mor — nu är jag blott hälften af mig
sjelf, den andra är hos Gud. Derför strider smärtan
så med en himmelsk glädje, det är ibland jag sjelf,
ibland min mor som jag känner genombäfva mig; så
var det fordom, vi lefde genom hvarandra, för hvarandra.
Och min stackars far, jag glömmer honom aldrig, då
han med dödssvetten på sin panna fattade mina
händer mellan sina kalla pulslösa fingrar och sade: förlåt,
Emilia, att jag lemnar dig mera än ensam i verlden.
Jag grät, men jag förstod honom icke — nu förstår
jag — mera än ensam är jag. — Men tiden går,”
återtog hon efter en stunds begrundande — ”klockan är
redan tolf, det synes för mycket på ljuset, om jag
vakar längre. Jag måste skrifva.77 Nu reste hon sig
upp, och den smärta gestalten sväfvade genom
rummet; hon stälde sig på en stol och letade med den
fina handen innanför kransen på ett stort valnötsskåp,
som mörkt och hotande stod midt emot sängfötterna.

”Nu börjar sjelfpröfningen”, yttrade hon sakta,
”men det bör så vara. Låt se — i går låt se; dä
jag satt vid fönstret och ritade, tänkte jag på, om det
ej hade varit väl, om jag dött, då jag var liten; jag
fäste mig mycket vid denna tanke, jag gladde mig åt,
huru jag dä kunnat se ned på verldens olyckor och
dock småle. Var detta rätt?” tilläde hon, då hon
genomläst punkten. ’”Nej, det var en syndig, en hädisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free