- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
35

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jurnalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tanke; der Gud satt dig, bör du vara; det är en
pröf-ningstid du lefver i, du får ej önska att dö. Men som
ett oskyldigt barn? Nej, äfven då förestår dig en
uppfostran, blott en annan. Vidare: Klockan tio kom
målaren Berndtson, det är en ung man, men han
besvärar mig, jag vet ej hvarför. Han ser bra ut, men
hans ögon liksom skåda in i själen; jag fruktade
honom och likväl var der något, som det oaktadt drog
mig till honom. Han tycktes läsa i min själ, fastän
han läste tyst liksom jag, då jag är för mig sjelf.
Hvarför misshagade det mig? Hvarför besvärade det
mig? Är det ej rent nog derinne, så att en hvar kan
läsa hvad det står? Nej, det är det inte; der ligger
otacksamhet, ofördragsamhet, egenkärlek derinne och
rufvar pä mina tankar och lägger kedja på min vilja.”
”1 grunden ligger der hat, — hu! — nej — hat?

— Jo — det är så, hat till min styfmor, till hela
verlden. Det är egoism. Derför fick han ej se ditin,
han må vara en engel eller en vanlig menniska.
Deremot får kammarjunkaren blicka mig in i ögat, jag
litar på att han ej ser på djupet; fastän hvem kan
veta det? Han betraktar mig ofta förstulet. Det är
han som gynnar mina infall, som smeker min
barnslighet, som med sin narraktiga oskyldighet och sitt
smicker jemnar skrynklorna på min mors panna och
kommer henne att glömma att hon har en
sjuttonårig dotter att täfla — — — fy Emilia, der kom en
högmodets ande upp ur din själs natt; du är ett barn
och din mor behöfver ej täfla med dig. Om du
riktigt betraktar ditt inre, Emilia, så ligger det någonting
ovärdigt i denna tanke; — det har hviskat några gånger
derinne i hjertat: du är vacker, Emilia, blott du hade
rosor på kinderna; vacker? — Du är ett barn, Emilia.”
Sä redogjorde den unga flickan för sina tankar
och sina handlingar, inför sig sjelf och Gud, liksom
en nunna inspärrad i sin cell, hvarje afton hon i
oförstådd frihetskänsla genomgick sitt hjertas inre historia.
Så vänder sig kraften inåt och väcker fel och ånger,
der intet af dem begge skulle funnits, om denna eviga
arbetande trängtan fått vända sig utåt, fått ett mål
utom sig sjelf, med ett ord, om själen fått något att
lefva för.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free