- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
36

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jurnalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Följande dagen var den unge målaren redan vid
sitt arbete; med krita hade han tecknat konturerna till
Stefanus, till Saulus, ynglingen som i sin gamla
tros-ifver förföljde de kristne, intill dess Herrans sken
bländade honom; folkhopen som kastade sten och
uppe i den öppna skyn en fjerrblick inne i himlen.

Patronessan satt bredvid honom, under det han
med rask hand tecknade. Hennes vackra, talande
ögon hvilade med välbehag pä den unge målarens
smärta och kraftfulla figur och följde, liksom för att
uppfånge hvarje tanke, som vaknade inom hans
väl-bildade panna, hans blickar, då de än strålade af
fröjd, än förmörkades af dysterhet. Han var en sann
konstnär; ty han såg i syne, — i de orediga korsande
kritstrecken såg han färger, lif, uttryck, skuggor och
dagrar; hela händelsen, den på en gång grymma och
himmelska scenen framträdde lefvande för hans fantasi

— det var ej för penningar, ej för ära han i detta
ögonblick handlade, en djup, oemotståndlig lust dref
honom fram; han måste.

Stundom gick han baklänges för att se, huru
gruppen i det hela skulle framstå, så att Stefanus blef
hufvudfiguren utan att derföre nedtrycka sin
omgifning och göra den betydelselös.

Men då den unge målaren någon gång
händelsevis kom att kasta ögat på den vackra patronessan,
föll han ned från sin höjd och upphörde att vara
konstnär; der låg nemligen något så innerligt och dock
så jordiskt hos henne, att han icke kunde hålla sig
qvar inom endast idealets sfer. Han sade också
småskrattande; ”min nådiga patronessa, ni stör mina
fantasier.”

”Stör jag?" frågade hon skalkaktigt. ”Jag
trodde snarare att jag hjelpte er att flyga; ty jag ärmed
på den himmelsfärd ni tecknar på taflan — låt ej
mig störa.”

Efter en stund kom äfven Emilia, hennes
drömmande ögon betraktade taflan utan att röja någon
känsla; men också störde hon ej konstnärens
tankegång, tvärtom tycktes hon öka hans konstsinne, då
han betraktade hennes fina ansigte. Sällskapet
ökades med kammarjunkaren, som helt prydligt kysste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free