- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
41

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dörren för att observera, huru det skulle ta. Far tog
upp paketet, oaktadt det ej hade utanskrift; men
sådana småsaker behöfvas ej vid dylika tillfällen,
vick-lade upp det och, se! den dyrbara lärftslappen föll i
hans hand. — Att han blef mycket förundrad, faller
af sig sjelf och lill-Stina, der hon stod, såg mer än
vanligt småslug ut och gladde sig i sitt hjerta åt, att
far intet visste någonting.

Den lilla flickan blef bedragen af hans tillgjorda
förvåning, men hon var lycklig i sin tro — så äro vi
också lyckliga i vår tro, då vi träffa kärlek och
vänskap här i verlden. Kanske vi äro bedragna, kanske
vi ej ega någotdera; men likgodt, lycklig den, som
dock tror, som ett barn, att det lilla han verkat, att
det stora han velat, fäst åtminstone någon vid hans
öde.”

”Och det der har du gjort, Stina ?“ sade far, då
flickan i förstäld okunnighet kom fram för att betrakta
skänken.

”Jag? Nej, far; inte kan jag ge far sådant”,
yttrade hon och slog ner det lilla hufvudet samt
små-skrattade åt sin förmåga att vara fm och slug.

Men far tog henne upp i knä’t och kysste henne;
det hände minsann sällan det och derföre var det
rart. Och barnet slog sina armar om hans hals och
sade innerligt glad:

”Far trodde väl aldrig, att Stina kunde sy så
pass? — Slit den med helsan far, slit den med
helsan!”

I ottan begaf sig sällskapet på vägen, med
Stolten i spetsen, backe upp och backe ner, öfver frusna
myror och småsjöar, der vintervägen låg, genväges
till kyrkan och bruket. Lill-Stina stack då och då
fram näsan ur sin fars stora skinnfordrade
vadmalströja; men hon såg blott stjernorna på himlen och
snön rundt omkring sig i när och fjär. Ändtligen
efter många ”tittningar” fick hon på afstånd se kyrkan,
hvars fönster lyste ut i vinternatten som ett förtrolladt
slott och nu var hennes uppmärksamhet riktad på
denna punkt, hvilken hon tyckte aldrig kunna
upphinnas; så lång föreföll henne tiden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free