- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
42

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ändtligen vore de framme och den lilla ställdes
på kyrkovallen. De små fotterna voro stela som träd;
men hon tultade dock fram och inträdde i templet,
der ljus brunno på alla stolsraderna, och den nyfikna
flickan tyckte sig se liksom en bild af himlen. Orgeln
spelade, folket sjöng, ljusen brunno och de förgylda
englarne på orgelläktaren blåste i sina trumpeter. Det
var precis som i himlen, tyckte Stina, endast Fadren
med Sonen på sin högra hand felade. Hon visste ej
i sin oskuld, att hon, hon sjelf bar dem bägge med
sig in i kyrkan; ”ty i ett godt hjerta bor visserligen
Gud och försoningen med verlden hos de små, som af
ingen arghet veta.”

Emellertid fästes snart hennes uppmärksamhet vid
den adliga läktaren, som likt en slags loge sköt ut
från väggen och på hvilken en hop vapen voro målade
i bjerta färger. Deruppe satt en blek flicka; Stina
trodde att det var en Guds engel; så stilla, så
bild-likt och ändå så älskligt föreföll henne detta ansigte.
Men strax dervid träffade hennes öga ett fruntimmer,
kors så grann och så frisk i färgen; dock Stina dröjde
icke länge vid denna bild. der var något, som gjorde
henne ledsen. Strax dervid, en gubbe, som såg rolig
ut — hvem kunde det vara? Hon höll just på att
fråga mormor, fastän det var midt i psalmen och
mormor inte lät störa sig, då hon fick se den der
herrn, som var hos dem 0111 yrvädersnatten. Hon
nickade många gånger åt honom; men han såg henne
icke; att han kunnat glömma bekantskapen, kom hon
ej att tänka på.

Emellertid huru roligt var det icke!

Korporal Stolt hade ganska riktigt anmält, att
Stina var på stället, och efter predikans slut
presenterades hon för patronessan; det var det granna
fruntimret. Patronessan klappade barnet på hufvudet och
bad mormor och far komma upp på bruket; lilla Stina
skulle göra sitt inträde i salongen.

Det skedde. Ett så stort, stort rum hade Stina
aldrig sett. De många porträtten, som blängde ner
från väggarne, gjorde henne missmodig. De många
påminnelserna om att niga och svara, som mormor
bestod på henne, gjorde henne förlägen. Aldrig hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free