Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det sköna hufvndet, som hade föranledt patronessan
att inbjuda Stina till bruket.
Man ville nu låta henne sjelf igenkänna sig; men
detta blef ej händelsen. En lång stund stod hon
alldeles stilla framför taflan; ty den föreföll henne
lefvande. ”Stackars han, de äro ju stygga mot honom”,
hviskade hon till mormor, intill hvilken hon tryckte
sig, liksom hon fruktat för den rasande folkmassan på
taflan. Men snart utbyttes detta intryck derigenom
att hon kom att kasta en blick på fröken Emilia; så
fortfor hon länge att jemföra Stefani lidande,
himmelska drag med Emilias, tills de begge i flickans
föreställning blefvo ett. Då sprang hon från mormor och
grep krampaktigt i Emilias klädning, omfattade
hennes knän och började gråta.
Emilia böjde sig ner och frågade: ”Hvarför gråter
du, Stina?”
”Jo, de vilja slå ihjäl dig, stackare,” snyftade
barnet; ”men jag skall försvara dig;” och nu grep hon
ännu hårdare tag och grät högt.
”Stackars liten, hvad hon är barnslig”, yttrade
patronessan. Kom, mitt herrskap, kaffet väntar oss.
Kanske känslorna lägga sig vid en kopp kaffe och litet
saffransbröd.”
Kammarjunkaren fann förslaget godt; men
målaren stannade tvärt emot patronessans beräkning qvar
och gick bort till Emilia. Han hade knappt bemärkt
den tysta, bleka flickan förut, men nu, äfven han
började liksom Stina att jemföra sin Stefanus med Emilia
— och de hade ett syskontycke som var
omisskän-ligt. ”Det är ändå besynnerligt”, sade han sakta och
betraktade med sorgsen blick sitt mästerstycke, ”det
är besynnerligt, men ändå sant. Fröken Emilia”,
till-lade han, ”ni känner mig icke och jag icke er —
framför denna tafla vet jag, hvem ni är.”
’’Jag?” frågade Emilia med ett försök att le. "Se
så Stina”, afbröt hon sitt svar, då hon kände, att hon
rodnade och verkligen en ljus purpur färgade kinderna,
”se så, Stina, jag är ju lycklig och glad och ung som
du Stina, se upp.”
Flickan såg upp, men blott för att ännu fastare
hänga sig fäst vid frökens hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
