- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
45

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Du är ledsen nu, lilla Stina”, sade Emilia; ”men
huru skulle du vara till mods, om du sutte der uppe,
ser du”, frågade hon barnet och pekade på hennes
bild på molnet.

Stina blef uppmärksam. De små groparne på
kinden kommo fram och hon sade: ”Jo, det skulle vara
roligt att sitta si så der högt uppe och se ner på
allting; det går nog an, jag är inte rädd alls att sitta
högt. Jag har många gånger sutit på stora stenen
der hemma och sett på, hur kossan stångats med sin
lilla kalf; men jag var inte rädd alls.”

”Och du skulle således inte gråta, om du sutte så
högt?” frågade Emilia.

”Nej vars, då skulle jag vara glad.”

”Kom! mormor väntar”, återtog Emilia och gick,
utan att den unge målaren följde henne.

Han blef stående framför sin tafla i djupt
begrundande. Det gifves många ögonblick i vårt lif, då vi
förgäfves söka reda med oss sjelf; då vår egen bild i
tusen gestalter, föränderlig liksom den afspeglades i
en ojemn spegel, rör sig framför vår pröfvande blick.

Är detta också konst? frågade han slutligen sig
sjelf. Är det väl konsten, som lär oss denna inre,
denna andliga likhet, som så omärkligt, så smygande
lefver upp i anletsdragen och speglar sig i ögats rena
källa? Kan jag väl säga, hvaruti likheten finnes
mellan Stefanus här och Emilia? Han är en yngling, intet
enda drag är likt hennes, men det oaktat är det
samma själ. Martyren som ler i saligt hopp. I tysta
martyrer, I som ingen känner och ingen prisar, I som
liden och dock hoppas — sådan är den stämpel, som
Gud satt på er panna och uttrycket i ert anlete. —
Det är ej jag, som målat detta. Det är en högre
konstnär, som begagnat min hand dertill, sanningens och
kärlekens Gud, sådan han lefver i oss och i allt, som
lefver.

Den unge målaren stod länge så i djupa tankar
framför sin tafla; ändtligen liksom vaknade han ur en

- dröm, såg sig förundrad omkring och gick mekaniskt
in i salen.

Den ende som der fanns var kammarjunkaren, som
tycktes ifrigt sysselsätta sig med betraktandet af några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free