- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
47

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förstod han, att han ville uttala intet och dock säga
mycket.

Derinne hos patronessan var scenen annorlunda.
Patronessan låg till hälften i sin kåsös,’ de eljest så
vackra dragen voro förstälda, hon var blek och
plågades af ryckningar i ansigtet.

”Min mor, lugna er”, sade Emilia med en engels
godhet.

”Hör på”, började hon åter den afslitna tråden,
”hör på, huru gammal är fröken?”

”Det vet ju mamma.”

”Ja, jag vet, och likväl, min fröken, är ni redan
en fulländad kokett, ett barn, som koketterar, som med
ljufva blickar vill locka till er en ung obetänksam
målaregesäll från Stockholm.”

”Men mamma!”

”Jaså, ni tror att jag ej ser. Jo, jag ser allt.
Jag ser, huru ni min fröken vill göra er helig liksom
er mor och er far var. Oh, jag olyckliga, som
förband mitt öde med en sjuk usling och med familj —
nå väl, vi böra tala öppet med hvarandra; hvilka
planer har ni?”

”Inga.”

”Inga? Det der är verkligen mästerligt sagdt. Inga,
säg om det ordet, fröken Emilia.”

”Ja, mamma, inga planer har jag utom den att
lefva i fred med hela verlden.”

”Det var en rätt vacker scen den der med
kolar-ungen, skall unge Berndtson kanske göra den till en
altartafla? — men lika godt, vi kunna ej mera vara
tillsammans; ni har en öm mor i mig, men ni
missbrukar min ömhet. Kom ihåg att egendomen är min,
att er salig far var en brukspatron blott på papperet,
att er salig mor förstört det lilla hon ägde — med ett
ord att jag, då jag respekteras som mor, då ni icke
en gång har försyn att i min närvaro — fy! fy! fy!
Jag vill inte tänka derpå.”

Emilias eljest så milda ansigte hade på en gång
antagit ett lifligt och bestämdt uttryck. Hon kände
att det var hon och ingen annan, som borde fråga efter
planer och ropat fy — men hon teg, ty detta
smärtade henne ej så mycket som det förakt hennes styf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free