- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
48

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mor kastade öfver hennes rätta mor och hennes
barndoms gyllene dagar.

Hon darrade märkbart, då hon sade: ”Min mor
var fattig liksom min far; men de arbetade för ett
mål och lefde för en enda tanke. De älskade
hvarandra och icke ett enda mulet ögonblick mins jag, utom
det då min mor dog, då kom sorgen in i huset och
sedan ni, min andra mor.”

”Är predikan med åtföljande personalia slut ännu?”
frågade patronessan med ett försmädligt löje. ”Ni ser
helt högtidlig ut, min fröken, som en sådan
helgonbild bör se ut; men ni missräknar er; ty ungherrarne
nu för tiden tillbedja icke träbeläten. Se så, min fröken
dotter, vi ha explicerat oss tillräckligt. Gå! — men
tillåt mig en bön — jag bönfaller, hör ni — spela ej
helgon längre.”

Emilia gick upp på sin kammare. Knäna svigtade,
hon höll på att digna ner. Ändtligen satt hon vid sitt
bord, tog fram sin journal och började sin sjelfpröf-

ning. Intet ord stod der om Berndtson, om ej i för-

bigående. ”Jag skulle således vara oskyldig” — sade
hon inom sig sjelf. — ”Är jag det verkligen? Har jag
pröfvat mig riktigt? Det har smärtat mig att se min
mors koketteri för denne man. Har det varit af blygsel
för min mor? Nej! — ty då skulle det ej smärtat mig,
att han uteslutande fäst sig vid henne och förbisett
mig. Det är således afund. Stackars Emilia, du är

sämre än du sjelf vill tro.

Jag vet ej, men det gladde mig innerligt i dag, då
han sade: ”Framför denna tafla vet jag, hvem ni är.”
Det gladde mig, som ett barn blir muntert, då det får
en leksak. Hvarför skulle hans ord glädja mig? Har
ej kammarjunkaren, min fars ende vän, sagt ungefär
detsamma? Jag har märkt att han håller af mig,
mycket mera än man kan vänta, då man ser honom. Det
tröstar mig litet, men gläder mig icke. Således är det
annorlunda, då Berndtson talar, än då den gamle
talar.”

Hon satt en stund tigande. Ändtligen fick hon
gråta, och hon föll på knä och sade: ”Herre Gud, är
det synd det jag gjort, så lär mig bättre hvad jag^ bör
göra. Lär mig vishet, lär mig tålamod; men låt ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free