- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
50

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta var Berndtsons uppmärksamhet, hans ömma
deltagande för henne.

Hvarje gång hon märkte att han såg på henne,
kände hon huru fasan stack allt djupare in i själen
och aggade med sina hullingar.

Berndtson var tankspridd: men patronessan
skämtade deröfver med en ledighet och ett behag, som
isade Emilia.

Om vi se en orm slingra sig fram emot oss, gå
vi undan, vi fly, men vi stelna ej af fasa; men om vi
se honom smyga fram sitt platta hufvud ur kalken af
en snöhvit lilja, då rysa vi för försåtet, som lurar
under oskuldens drägt.

Emilia kunde likväl ej riktigt redogöra för sig
anledningen till sin styfmors uppförande. Var hon väl
kär i den unga mannen? Ville hon kanske fånga
honom och kasta honom för sina fötter för att sedan som
en riktig kokett krossa honom med liknöjdhet och
förakt? Nej, det var ej gerna möjligt, liksom det väl ej
kunde vara hennes vilja att skänka honom sin hand
och bli en fru Berndtson i stället att bibehålla sitt
förra namn. Dertill ägde hon ej hjerta nog. Huru
hon än bråkade sin hjerna, stod förhållandet lika oklart
ändå.

Hon visste icke stackars flicka, att det finnes en
upphöjning på hufvudet, hvilken frenologerna senare
kallat ”bifallssinne”. Den der knölen, må ni tro, är
ett märkvärdigt ting; ty den är just den, som gör att
menniskan sträfvar efter bifall. Sitter den i hufvudet
på en karl, gör den honom till en stor eller — en
narraktig man, allt efter som det organet motväges
eller icke motväges af andra. Sitter han under en
qvinnas gyllne lockar, så gör han henne antingen till
en god maka och mor, som blott önskar bifall af de
sina och sitt eget hjerta eller — till en kokett, som
vill ha bifall af alla. Allt lif beror på krafter, som
söka upphäfva hvarandra. Det är denna kamp, som
utgör sjelfva lifsmomentet. ’ Hvilan, fredslutet kalla vi
död. Derför är också alltid den ena kraftens
öfvervägande öfver alla de öfrige ett steg till denna hvila
och närmar sig dödstillståndet — är sjukdom.

Med de moraliska krafterna är det på samma sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free