Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de ej motväga hvarandra; om ej alla karakterens
faktorer hafva samma styrka, uppstår en missrigtning.
Man blir andligen sjuk och fortgår på banan, till dess
man blir död i andlig mening. Man kan således finna,
att bifallsorganet blir en farlig persedel, om det ej
mot-väges af ett varmt och känsligt hjerta, och det var just
detta som patronessan både ägde och icke ägde.
Den der organen var nämligen mycket stark och
i beständig verksamhet, hvaremot hjertats känslor blott
stundtals förrådde kraft, der fans kärlek, men blott
ögonblickets, der fans ömhet, men blott en förbigående;
med ett ord, det var som 0111 bifallssinnet dragit hela
karakterslasset och som om den qvinliga känslan gått
bredvid spändt vid fimmerstången och blott då
skrämsel kom på, ryckte till i tygena.
Om Emilia vetat detta, som för oss nu är en
tydlig sak, hade hon lätt kunnat förklara sin styfmors
uppförande. Hon hade då sett, att patronessan icke
älskade den unge målaren, fastän hon tyckte om
honom; men att hon eftersträfvade hans bifall, liksom
hon försökte draga sjelfve kammarjunkarens
uppmärksamhet från alla andra och på sig ensam. Hon var
likväl så pass mycket mera i spänning för Berndtsons
skull, som osäkerheten 0111 hans tycke gjorde
nödvändig. Kammarjunkaren deremot kunde hon utantill,
som en gosse sin tabula multiplicationis.
Patronessan var således oskyldig; ty det är fasligt hvad organen
göra oss för spratt, om nämligen vi icke äga tro, icke
kärlek och förtröstan på någon annan än oss sjelfve,
men allt detta beror ej af organen, utan springer upp
ur hela den andliga gestalt vi fått genom våra anlag
och vår uppfostran.
Patronessan led verkligen af sårad sjelfkänsla, så
snart hon ej såg hvarje manlig varelse för sina fötter;
men hon led dubbelt, då en sådan engång fallit ner
för hennes fot, men reste sig och vände sig till en
annan, innan hon sjelf hunnit gifva honom afsked. Hon
var med ett ord en utbildad kokett, som dugde
hvarken som maka eller mor och som beständigt
sjelfplå-gade sig för att plåga andra.
Emilia hade på några år vuxit upp och blifvit en
skön flicka; det var endast hennes marmorfärg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
