Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märkte tydligt, att detta var ett slags
afskedsspekta-kel, som uppfördes till hans nöje; men han älskade
ej detta slags nöje, som ingen gör, hvilken sätter
värde på det goda, som finnes hos hvarje menniska.
Berndtson hade kommit att bära aktning för
kammarjunkaren, oaktadt alla dennes besynnerligheter, hans
narraktiga studier och hans lilla, roliga fåfänga. Det
var en slags medkänsla den unge målaren delade med
den gamle kammarjunkaren, och derför höll han af
honom.
Berndtson förebar att han måste packa och
aflägsnade sig från sällskapet. När han kom upp på
sitt rum, gick han några hastiga steg öfver golfvet;
men stannade plötsligen.
”Hvad skall hon tänka? — Hvad skall jag säga?”
sade han vid sig sjelf. ”ÄIskar jag henne då? Nej —
jo, jag håller mer af henne än någon annan qvinna
— kanske syster Johanna; men nej, det är helt
annat.”
Hans bemödande att reda, hvad han kände, var
emellertid icke möjligt. Visst föresväfvade honom
bilden af den helige Stefanus, af Emilia, af honom
sjelf, att någonting djefvulskt hånskrattade bakom
taflan. Han drömde om en ond ande med
purpurkinder och sköna, småleende ögon, som lockade
honom i ett eldgap och sade: ”Det är vår brudsäng, se
huru lågorna bölja fram och åter, mjuka att ligga
uti”; men ingen tanke blef redig. Han blott fann, att
det var sista qvällen, att. något måste ske. Ändtligen
tog han ett raskt parti och smög sig sakta till fröken
Emilias kammare. När han trädde in, kastade hon
hastigt undan ett papper och steg upp. Hon darrade
märkbart, den arma flickan, och stödde sig mot
bordet för att ej förråda sig.
Ynglingen stod en stund tyst; han visste verkligen
i detta ögonblick icke hvad han hade i Emilias
kammare att göra och ännu mindre hvad han borde säga.
Ändtligen, för att säga något, började han:
”Fröken är sjuk, har jag hört.”
”Jag? Nej, visst inte —jag är alldeles frisk”, blef
det förlägna svaret.
”Nej, fröken, ni är ej frisk”, började målaren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
