- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
57

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mödrar”, inföll kammarjunkaren. ”Ni är miidheten
sjelf.”

”Åh nej, säg ej så”, svarade patronessan. ”Ni
må tro att jag icke är så vek och öm som jag ser
ut, eller hvad tror ni, herr Berndtson?”

Målaren blott bugade sig, men svarade ej ett ord.
”Ni tiger och samtycker, herr Berndtson”, yttrade
patronessan med ett smålöje, som icke stod i harmoni
med ögonens uttryck af harm. ”Ni håller med mig
eller huru? Jag är också”, tilläde hon skrattande,
”en verklig afgrundsande, full af häftighet och intrig;
jag är farlig jag — det vet Emilia bäst.”

Det är ibland sådana menniskors vällust att
bekänna kort, att vidröra sin själs ömmaste punkter,
liksom det ofta är nästan omöjligt att hindra en sårad
menniska att beständigt röra vid skadan, huru ondt
det än gör. Det var just denna sjelfplågningslust som
kom patronessan att säga saker, dem hon långt ifrån
ville att någon skulle tro.

”Ni beskrifver er som en motsats till er sjelf,
min nåd!” sade kammarjunkaren.

”Ni talar som en bok”, inföll målaren tvärt, ty
han vredgades på denna fräckhet.

”Ödmjukaste tjenarinna”, sade patronessan och
skrattade; ”herr Berndtson har, sedan den helige Stefan
blef färdig, blifvit en annan menniska. Huruvida ni
vunnit eller förlorat derpå, må den helige Stefan eller
den der lilla torparengeln, ni satt i skyn, bedöma;
men låtom oss ej mera raljera”, tilläde hon, då hon
fann att hennes nervsystem höll på att komma ur
jemnvigten. ”Allvarsamt taladt, det är en ledsam qväll.
Vi hafva varit så länge tillsamman, att jag vant mig
vid att anse herr Berndtson som en af våra. Jag
finner nu att det ej är så, ty han skall lemna oss;
men jag hoppas att i Stockholm träffa er åter,
gladare än ni nu är och äfven jag gladare än nu, den
sista qvällen.”

Der låg något i patronessans sätt att framföra
dessa ord, som ovilkorligen kom hvilken som helst
att bortkasta alla misstankar. Hon lade så mycken
hjertlighet i hvarje ord, att det skulle vara en mera
erfaren menniska än Berndtson att ej tro henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free