- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
59

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kaffe i sin kakelugn, och så sätter hon fram det lilla
rankiga runda bordet, breder en liten nubbig servett
derpå och så dricka vi. Är jag mulen, så behöfs det
inte mer för att lätta min själ, än att hon stryker mig
öfver pannan med sina små mjuka fingrar och ser
mig in i ögonen och skrattar som ett barn; då blir
jag genast lätt om hjertat."

"Och ni understödja hvarandra?” frågade
patronessan med deltagande.

”Ja, ungefär lika; när jag fått penningar för en
tafla, hvilka inte precis alla gå åt för att betala skuld,
så går jag till henne och sätter mig helt lugnt i
hennes lilla soffa, plötsligen drar jag upp den tjocka
plånboken och visar så der i förbigående en streckad
transportsedel eller så kallad ”målare” — och hon
säger: ”Kors hvad du är rik, Alfred — åh, se en så
stor sedel!” Då deponerar jag myntet hos henne;
men det står tyvärr inte länge inne.”

”Det der är vackert”, yttrade patronessan, ”och
sedan, herr Berndtson?”

”Jo”, fortsatte han med denna vanliga
öppen-hjertighet, som tillhör en varm känslig yngling; ”en
gång och för icke så längesedan hade jag inga
penningar, jag var tvärtom skyldig och hade ingen råd
för betalningen; då pinade Johanna ut min
hemlighet och dagen derpå, när jag kom, modstulen i hågen,
dit, var hon glad som ett vinterny och drog med ett
triumferande löje ut sin spegellåda, en transportsedel
glänste fram.- ”Hvad är det?” frågade jag. ”Det är
ju mycket penningar?"

”Jo. jag vill ödmjukast tro”, sade Johanna med
en komisk stolthet. ”Man har något penningar, när
man behöfver. Kanske min herr bror vill låna?”

I första ögonblicket gick jag in derpå och
mottog penningarne; men i det nästa — ja, hennes nåd

— det var en känsla sådan, att jag ej ville för mitt
lif känna den omigen — jag tänkte: hur har hon fått
så mycket penningar? — Är det väl möjligt att
Johanna, min egen syster Johanna? — — Jag kunde
ej tiga. Jag kramade samman sedlen, liksom jag
velat tillintetgöra lasten med belöningen derför. ”Flicka!
hur har du fått den sedlen?” frågade jag utom mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free