- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
62

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öfver golfvet; ändtligen stannade han och sade: ”ja,
jag hade en syster — ha ha ha, det är rätt intressant
att ha en syster; men låt oss nu tala om annat; herr
Berndtson träffar snart sin syster — och önskar att
träffa henne, är det icke så?”

”Jo, herr kammarjunkare, det skall Gud veta”,
sade målaren.

”Herrn är lycklig herrn”, yttrade kammarjunkaren
med ett sorgligt leende. ”Herrn är lycklig, herrn,
som kan älska sin syster.”

Andra morgonen reste Berndtson, utan att ha fått
se Emilia, som af patronessan uppgafs vara sjuk. (En
tydlig osanning.)

Det harmade den resande att han qvällen förut
varit så uppriktig. Han hade låtit patronessan
deltagande locka sig in på sin älsklingstanke. Han hade
ej tänkt på, inför hvem han talade; ett fel, som
måste vidkännas af de fleste, som med sann
värma omfatta en sak eller med innerlig vänskap en
person.

”Den som vill dansa får alltid spelman”, yttrade
han vid sig sjelf, ”det ordspråket sannas. Hvarför
skulle jag nämna min syster för den der patronessan
och lille kammarjunkaren? Jag oskärade hennes namn,
när jag omtalade att jag hade misstänkt hennes
åtkomst af några riksdaler — det var en dumhet och
skulle ha varit en dålighet, om jag ej låtit min kärlek
för Johanna missleda mig.”

Så resonnerade den unge målaren, under det
patronessan och kammarjunkaren bedömde honom.

”Det är ett naturens barn, den der Berndtson”,
sade patronessan med en min midt emellan förakt och
välvilja; ty salongsmenniskor förakta ingenting
högre-än om en smula natur röjer sig.

Det är troligt att en afstubbad och i krukform
tillklippt gran lika djupt skulle förakta den härliga
samslägtingen, hvilken skjuter upp som en lans i
skogen, om träden kommo på det orådet att vilja
agera förnuftiga varelser.

”En rätt hygglig ung man”, sade
kammarjunkaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free