- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
63

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Han är emellertid något mera romanesk, än som
går an för en menniska i vårt tidehvarf”, anmärkte
patronessan, ”men det ger sig väl med tiden, det är
alltid en period, då man ser lifvet i ett magiskt
förtjusande skimmer, då man tror hela menskligheten om
godt — det är en älskvärd förvillelse.”

”Ja älskvärd, om den ens är någon”, sade
kammarjunkaren, ”men det har min nåd rätt i, att man
ej finner, hvad man i sin ungdom drömde om.”

”Nej, visst inte, man blir beständigt bedragen af
menniskorna”, suckade patronessan.

”1 det fallet tror jag dock, att min goda nåd icke
just gjort några erfarenheter.”

”Hvem har ej det? — det är en regel, bäste
kammarjunkare); man bedrages icke allenast af
främmande, utan just de, som äro närmast vårt hjerta,
såra oss djupast, sticka in gifttaggen, så att det evigt
svider.”

”En sådan otacksamhet är farlig”, sade
kammarjunkaren, ”men ni, min goda nåd, har ej känt den
så djupt som många andra, — ja, andra”, tilläde
han och drog en djup suck, ”hafva pröfvat den mer
än ni.”

”Säg intet så, min bäste”, invände patronessan,
”lifvet är en hård skola.”

Så fortsattes samtalet med en oupphörlig jämmer
öfver tidens onska och öfver verldens otacksamhet, en
klagan som vanligen föres af dem, som aldrig gjort
sig mödan att förtjena någon menniskas tacksamhet
eller på ett sådant sätt, att det varit tydligt att man
fordrade tacksamhet.

Emilia var, sanningen att säga, i civil arrest;
hennes styfmor hade, på grund af sina skäl, en gång
för alla uteslutit henne från sällskapen. Hon fick ej
vara med, hette det, för hon sjelf fann sitt
uppförande sådant att hon kunde och borde vara med bland
menniskor, lika känsliga för sedernas renhet som för
sin heder.

Först sedan kammarjunkaren aflägsnat sig för att
roa sig med sina forskningar öfver geneaologier och
ättelängder, fick Emilia bud att inställa sig. Hon
kom; men patronessan rynkade genast ögonbrynen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free