- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
66

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syskonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

under det att någonting skälmaktigt spelade i hennes
ansigte.

”Alfred är en stor moralpredikant och har
erfarenhet”, återtog hon efter några ögonblick. ”Bevars
han är så erfaren och klok han, att han misstänker
alla menniskor — hu! Det måtte vara rätt tråkigt att
vara erfaren och veta en hel hop, som de der
välsignade karlarne alltid veta — men han skall få stå
der, min kloka bror. Den saken afgjordes utan hans
högvisa råd; ha ha ha, hvad han skall bli flat, då
han får se ringen. Hvad är det för en ring? — ”Jo, en
äkta dukatring, 24 karat.” Hvem har du fått den af?

— ”Jo, af en herre, som jag håller af.” Du måtte väl
aldrig vara förlofvad? — ”Jo, si det är just saken”,
skall jag säga och niga och se så innerligt försmädlig
ut”. Flickan gjorde vid dessa ord en spotsk min.
”Han skall veta att jag inte fick förargelse för
assistansen för intet — det skall han ha igen; men tyst,
hvem är det, som klifver i trapporna, en karl, ja
bestämdt en med galoscher — nä, det måtte jag säga:
vågar sig Lönner hit, så blir han olycklig. Jag har
sagt honom att han inte får komma till mig.”

Under denna monolog hade hon stigit upp och
nalkats dörren. Det knackade.

”Hvem är der?”

”God vän, Johanna”, sade en röst.

”Alfred, Alfred! är det du?” ropade flickan,
störtade fram och flög sin bror i famnen. ”Herre Gud!

hvad det har varit ledsamt efter dig. Jag har inte

haft dig och gräla på, lille, gode, välsignade, snälle
min bror; åh, du är så frusen. Se så, låt mig värma
dina stela fingrar”, fortfor hon brådskande och tryckte
dem mellan sina små hvita händer. ”Du skall få

kaffe, ja, det är kallt ute, och du skall se, att det nog

fins litet i min ”kafferulta”, bara jag får värma upp
det.” Med dessa ord skyndade hon frän honom och
hade inom några minuter satt den lilla trefotade
pannan på glöderna i kakelugnen. ”Men”, återtog hon
brydd, ”du är väl en förnäm herre nu — hm, bara
jag hade hjerta i mig att springa ned i kryddboden.”

”Hvad då, Johanna lilla?” sade målaren. ”Hvad
skulle du springa efter?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free