- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
73

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syskonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

samt begåfvad med ett förstånd, för hvilket ingenting
var omöjligt. Den gamla tröttnade inte att påminna
om alla märkvärdiga data i sin gosses lefnad ända från
den tid han så snällt satt för sig sjelf och lekte och
tog så snällt in, då han hade kikhostan, ända till den
tid då han blef förenad med gesällskapet och gjorde
ett gesällstycke, som ingen före honom varit i stånd
att göra och knappt någon kunde göra efter en gång.
Sjelfva fru Ankarkrona hade sagt, att hon aldrig sett
maken till gosse, och presidenten hade en gång mött
Gustaf på gården och gifvit honom ett par präktiga
karameller, när han var liten.

Allt det der hade Berndtson så väl som Johanna
hört otaliga gånger förut, men ändå hörde de det med
nöje. Johanna till och med betraktade sin bror med
ett par ögon, som tycktes fråga: den som är så kär
för sin mor, är väl en god son — eller hvad? Blir
han icke också en god man och en god menniska?

Det är nästan en gifven regel, att den, som rätt
innerligt håller af sina föräldrar, äfven är en menniska,
som är kärleksfull och ren i annat. Det gifves dock
en falsk kärlek äfven mot desse, ett smilande kryperi,
som ej betyder mera än annat hyckleri eller ett
egoistiskt upphöjande, en tillkonstlad vördnad för
föräl-drarne endast i den akt och mening att glansen af
deras ära skall återfalla på den, som visar dem denna
vördnad.

Allt detta var dock icke förhållandet mellan fru
Lönner och hennes son. De älskade hvarandra af själ
och hjerta.

Gummans äreminne öfver sonen afbröts dock
hastigt genom hans personliga uppträdande.

Det var en storväxt, ung man, med ett utseende,
som man hvarken kunde kalla fult eller vackert; ett
drag af trygghet och lugn låg öfver hans ansigte, men
hvarken sprittande glädje eller missnöje; det var en
stark natur, som saknade lättrörligheten, men också
flygtigheten af ett lifligare sinne.

Med ett enkelt ”god afton, mamma” helsade han
sin mor och med ett ”se, är du här, Johanna?”
klappade han sin fästmö på axeln, i det han förtroligt
nickade åt Alfred.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free