Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syskonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vet du”, föll gumman in utan att lemna någon
rådrum att tala före henne, ”vet du. Berndtson vet allt
och är mycket nöjd med att Johanna får dig.”
”Att jag får Johanna, vill väl mamma säga?”
yttrade Gustaf Lönner och fattade Alfreds hand; ”tack
för det, herr Alfred, eller helt simpelt tack, Alfred.”
Det var något alldeles motsatt i de bägge
svågrar-nes utseende och sätt att vara, att de nästan
fram-stodo som fullkomliga motsatser: Alfred var liflig,
något svärmisk, en entusiastisk beundrare af konsten, en
menniska som lefde i fantasiens rymder, och deremot
Gustaf sjelfva den ärliga, bottengoda prosan i egen
person.
”Ja, Gustaf, jag är nöjd med allt. Du skall bättre
stöda Johanna än jag kunnat göra.”
”Och du skall då nödvändigt vara ett stöd”, inföll
Johanna småskrattande och strök sin fästman om
hakan, ”men känn på, mamma, han är så skarp om
hakan. — Jo, det är ett vackert stöd, det första jag får
göra är att börja på hans uppfostran; mitt lilla stöd.
du skall hålla dig slät om hakan, när du vill tala vid
fruntimmer.”
”Det börjar, hör du Alfred”, yttrade Gustaf och
skrattade på sitt lugna sätt, ”hon börjar bra, min lilla
Johanna. — Ja, ja barn, du kan vara säker att jag
skall vara slät som en jungfru — bröllopsdagen.”
”Ja, det får jag säga dig att i det fallet får du
inte vara kinkig”, inföll modren, som i Johannas narri
genast såg ett förskräckligt tvistämne för framtiden.
”Du får inte pina din man med moraler, stackars
Gustaf har nog annat att göra än att raka sig beständigt
— och i det fallet är han så lik sin salig far. —
Aldrig var det värdt att jag sade något om skägget; det
var som att röra vid ögat — nej, aldrig var det värdt.”
”Söta moster! Jag får väl skratta åt honom litet
om jag vill, moster”, sade Johanna urskuldande. ”Han
är min egen fästman, och jag får väl skratta åt min
egen fästman?”
”Ja, det får hon, mamma”, sade Gustaf och tog
sin lilla fästmö 0111 lifvet. ”Det är bättre att vi skratta,
än om vi skulle gråta åt hvarandra.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
