- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
77

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och stack fram nosen mot ett litet barn, som satt vid
knuten och lekte med några barkbitar och räckte de
små händerna efter sin gamla vän för att klappa
henne på hufvudet; men barnet sprang ej mera. Det
satt stilla på sin plats; det var den lilla Anna, engeln
på altartaflan. Se pä det närmare. Hvar äro de små
groparne på kinderna? Hvar är den friska rodnaden?
Blickade der icke ett par djupblå, sköna, tänkande
englaögon fram under de bägge ögonbrynen, skulle
vi ej igenkänna den lilla älskliga flickan? Det är dock
hon; men den svåra våren hade förändrat allt. Vattnet
hade stigit upp genom det förruttnade golfvet i
stugan, fuktigheten hade drupit af väggar och tak —
nå väl, det är en vanlig sak hos den fattige; flickan
hade blifvit pjunkig och sjuklig, man sökte bot hos
gamle Stolten och han föreskref ältsalfva, som i
häst-skoform och med nio prickar smordes in på den lilla
späda kroppen; men ingenting ville hjelpa, ej en gång
en hop dyra medikament, som Anders köpt hem från
staden, icke all den omvårdnad och kärlek, hvarmed
mormor pusslade om den lilla, ville hjelpa — och en
morgon märkte hon att den lilla ryggen kröktes, den
härliga byggnaden föll ihop, den lilla flickans bröst
började sorla; det var klart, att det var förbi.

Nu satt hon vid den lilla kojan i en sandhög.
Doktorn hade sagt att det var så bra. Han hade sagt
att hon skulle vara ute — derför satt hon ute; men
det var ej nu som förr. Kossan kunde gå hon, men
Anna hade ingen kraft dertill. Det lilla skelettet kunde
ej hålla sig uppe, men hon lekte dock med blommorna
och satt och drömde om elfkungen, som tog emot
alla döda blommor i sitt hof, liksom Gud sades taga
upp alla små snälla barn i sin himmel.

Då och då kom mormor dit bort och gaf henne
mjölk eller något som hon letat fram ur gömmorna
och som kunde passa att leka med.

Anders deremot tycktes plågad af att se sitt arma
barn; han satte sig väl ibland bredvid henne, men
han teg för det mesta och betraktade flickan med
sorgsna blickar; då smålog hon med sina bleka läppar
och sökte uppmuntra honom.

”Far ser så ledsen ut, det skall far inte. Jag blir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free