- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
78

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nog bra igen, bara jag får sitta i sandhögen härute,
som doktorn har sagt.”

”Gud gifve det! lilla Stina”, suckade fadren.

”Åh ja, det går nog”, återtog flickan, ”och om
jag inte blir bra, så — ja, mormor säger det hon —
så får jag en liten gul kista med en krans af
blåbärs-blad och stjerngräs på locket och så kommer jag till
Gud — bara jag är snäll och beskedlig. — Ja, far!
visst skall jag vara snäll och lydig, så att Gud håller
af mig liksom ni far och mormor; var inte rädd
för det.”

Dessa ord, så hjertgripande de än voro, sade hon
med detta heliga lugn, som endast finnes i ett barns
rena själ; der finnes en sådan säkerhet för utgången.
Tärningen må vända sig så eller så — det värsta
för oss är det bästa för ett barn, är det minst
förskräckliga.

Men det verkade motsatsen hos fadren, som steg
upp och gick, följd af den lillas undrande blick.

”Hvart går far?” tänkte hon vid sig sjelf och
fortsatte sitt arbete.

Men far gick ej långt. Han blott gömde sig för
sitt barn, kastade sig på marken och, lik en malmåder
som måste spränga berget, innan den skjuter fram i
dagen, bröt en tårström fram ur de insjunkna ögonen.
”För hvem skall jag sedan lefva och arbeta?” frågade
han sig sjelf. ”För ingen, för ingen på jorden — då
har jag ingen att lefva för —” och han kramade sig
öfver bröstet liksom för att stanna hjertat. Han
nästan förlorade besinningen emellanåt, så djupt grep
smärtan in i själen. — ”Det är hårda tag”, sade han
vid sig sjelf. ”Gud låte mig behålla förståndet.”

Gamla mormor tog deremot saken med mera
besinning och mera lugn. Det ligger i qvinnans karakter
denna uthållighetsförmåga, denna böjlighet, denna
seghet i viljan och i känslan, som ingen mer än hon har

— olycklig hon, om hon ej hade det; dessutom var
mormor* gammal. Att dö var för henne inte stort
annat än hvad en flyttning var i ungdomen. Den kunde
väl vara svår, när den kom; men hon hade ju ändå
samma herrskap, fastän hon flyttade till en annan gård.
Så enkel tänkte hon sig döden och återförnyelsen —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free