- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
83

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

menniska, som talar om henne. Hennes nåd, det är,
så beskedlig hon ser ut, en slipad krabatska, så ”mör”
i mun. att det är synd och skam åt och så hård i
hjertat. Jag hade nog tänkt att tala vid henne; men
si trädgårdsmästarn sa’: ”Låt bli det, Stolt; ty då
kan hon tycka att de falla till besvär och då vräkas
de från torpet — och jag teg.”

Det led mot qvällen; sommarsolen kastade redan
ett blekrödt sken öfver landskapet, dess sista strålar
glindrade mellan kronorna i allén vid Malma bruk
och sken så matt på det gnistrande vattnet i
vattenrännan; men Stolten marscherade trots sina år
oförtrutet öfver berg och backar, alldeles som då han
fordom gick mot ryssen; han gick nu också för att
bekriga en fiende; men nu var den gode gubben i
diplomatiska värf, var en sjelfvillig ambassadör från
det lilla glömda skogstorpet, der Anna var drottningen
och mormor och Anders det lilla hofvet.

Ändtligen stod han då framme i parken; men nu
runno honom några svårigheter i hågen, han hade ej
förr tänkt på dem. "Hm”, sade han vid sig sjelf,
”nu är det en konst att råka fröken; hm, hur skall
detta gå? Det finnes nog mycket godt och
beskedligt folk bland de förnäma, men si till att få tala vid
dem, det är mer konst; men der sitter någon der
borta i den der lilla grottan”, återtog han, sedan han
sett sig omkring; ”åh. det är väl hennes nåd, kan jag
tro, gräsenkan, som far och ”svansar och dansar” och
håller hus och låter flickan sitta hemma, henne är
jag rädd för.”

Emellertid huru rädd än gubben Stolt var, begaf
han sig ut på rekognosering och smög sig, som en
skicklig fältjägare egnar, fram mot stället, der han
sett fruntimmersskepnaden.

Snart stod han ganska nära och igenkände fröken
Emilia; hon var skönare än någonsin, den marmorlika
blekheten hade försvunnit, en mild späd rodnad, sådan
som den finnes på den hvita törnrosens innersta blad,
skimrade på hennes kinder. Hon smålog mild som en
engel och Stolten, som förut varit något förlägen att
framträda med sitt ärende, kände sig lugn och
frimodig; men han visade sig dock icke, ty den unga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free