- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
84

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

flickans läppar rörde sig, hon sade några ord för
sig sjelf:

”Den gode, gode kammarjunkaren, min hofnarr,
som mamma säger — och han är god — stackars
gubbe, utan glädje, utan någon vän, utan framtid,
blott med sin vapensamling och sina minnen. Han
har träffat honom; och det berättar han mig.”

"Jag vet dock icke, om jag gör rätt att tänka på
honom; men", tilläde hon och ett drag af stolthet
blixtrade fram i de sköna ögonen, ”men det är nog
med förolämpningar, nog med förtryck; jag kan ej
bära det längre. Du är fattig, Emilia, din far lika
litet som din mor kunde spara, säger min styfmor,
som ännu aldrig genom flit sammansparat något, som
fattig och glömd smickrade sig in med min mor och
med min far och som slutligen blef min styfmor, och
slösade bort allt det lilla min mors flit sammansparat.
Hon blef enka och ärfde sedan detta gods. Nu vet
hennes öfvermod ingen gräns.” Hon teg några
ögonblick. — "Men jag gör henne kanske orätt, kanske
hon, äfven hon är god i botten och att det är jag
som är egoistisk och hård.”

"God afton, min lilla goda fröken”, yttrade
Stolten och trädde in i boskén. ”Ja, det är som det står
i skriften: ”på deras gerningar skola vi döma dem.”

— Förlåt, eljest så heter jag Stolt och bär hit fisk allt
emellanåt. Hushållerskan känner mig hon”, tilläde han
och bockade sig.

”Jaså”, sade Emilia och reste sig upp för att gå;
ty gubben tycktes verkligen något påflugen.

”Gå inte, lilla välsignade fröken”, sade han och
grep fast i hennes arm, mera kraftigt än just artigt;
”jag skall tala vid er, ja, det skall jag.”

”Hvad i Guds namn vill ni, käre Stolt?” sade
Emilia midt emellan fruktan och skratt; ty gubbens
åthäfvor vore väl tämligen pockande; men motsades
bestämdt af den innerliga känsla, som talade ur hans
djupt under ögonbrynen begrafna ögon.

”Jo se, nådig fröken — inte förstår jag mig på
krus och komplimenter; men ser ni, lill-Stina i
Skogstorpet håller på att dö, stackars barn, hon som sitter
på altartaflan.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free