Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deles som om det varit ett barn till; en lätt sak för
barnet, hvars lättretliga lefvande fantasi skänker lif åt
allt och oförhindradt af den yttre formen kan tänka
sig en blomma som ett rotfästadt barn, en fjäril som
en flygande blomma och en barkbit som ett linieskepp.
Ingenting är omöjligt i den halft andeliga sfer af helig
okunnighet, i hvilken barnet lefver.
Mot aftonen kommo kyrkovärden och hans
svåger, kronorättaren, till Skogstorpet för att verkställa
utmätningen; men gubben Stolt visade sig också och
hade, för att riktigt väcka respekt, tagit på sig sin
bästa rock och hängt tapperhetsmedaljen, så att den
ringde fram och åter på bröstet.
Kyrkovärden gick rätt fram till målet för sin
vallfart, till kossan och sade: ”hä, denna här kan väl vara
värd tolf riksdaler, fastän hon är gammal; men för all
säkerhet så ta vi klockan och så något annat smått,
så att det inte går under.”
”Ja, men kära hjertanes”, sade Anders, ”kon är
väl värd tretti riksdaler. Inte kan kyrkvärden ha
hjerta i sig att ta mitt enda kreatur för mindre än
hälften.”
Kyrkovärden grinade; — ”hä, som man bäddar
får man ligga; den som sätter sig i skull, går ikull.”
”Åh, stå inte och tigg dem, din mes”, yttrade
Stolten i vrede. ”Jaså” (vändande sig till de
främmande), ”jaså, I vill ta den sista skärfven från den
fattige? — Tig och ^håll mun, det är gamle Stolten,
som talar och inte någon dufunge; nu skall I veta att
era klor inte räcker till, fastän det kliar i dem. Ser
du, Fallagubbe, ser du, det der barnet behöfver mjölk,
det der barnet är sjukt — nå, stå inte der och dra
munnen på sned, för si jag skall sätta honom rätt jag.”
”Ja, jag känner nog er, Stolt”, afbröt kyrkvärden,
”jag känner nog er.”
Man bör observera, att dåligt folk alltid anse som
den hårdaste tillvitelse, då de yttra att de känna sin
vederdeloman. De känna på sig nämligen att detta
vore det sämsta som kunde hända dem sjelfve.
Men Stolten ansåg sig på intet vis sårad af att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
