- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
138

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Embarkering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, de-t vore illa annars”, snyftade Johanna.
”Inte har jag tänkt något ondt; inte har hvarken du
eller jag med vilja gjort någon menniska orätt; nej,
det vore rätt eländigt, om du skulle straffas för
andras fel.”

”Ja, ja, han, Gustaf Adolf”, tilläde hon, ”han som
bor der nere i det stora präktiga slottet, han har en
stor börda att bära och ett stort ansvar. Han är
annars så god och så hederlig; hvarföre skulle han då
ta dig ifrån mig?”

”Men ser du”, sade Gustaf tröstande, ”dukan inte
veta; så underligt har händt förr en gång — hm, om
jag blir en dugtig krigare — och hvarför inte?
Jag kunde komma igen som löjtnant, som kapten
kanske?“

”Jag vill hellre ha dig som du är, Gustaf”, sade
Johanna smekande; ”men vet du hvad? Det der
dumma kriget måtte väl i Guds namn ta snart slut?
Ack! om ryssarne ändå hade hela Finland, så blef det
väl fred igen.”

”Sådan from önskan”, inföll Gustaf. ”Fy!
Johanna, är det rätt att säga så?”

”Nej, nej, det vet jag nog, men jag vet inte hvad
jag säger, nej, jag vet inte hvad jag säger.”

”Tänk du”, återtog Gustaf, ”tänk om jag nu slåss
som en karl — och derom kan du vara säker. Ack
Johanna! jag förargar mig, så att jag vill brista af
raseri, när jag tänker på, att man skulle våga sig på
vårt eget Finland; — men vet du, ännu hafva finnarne
slagits ensamme, låt Svenskarne blott hjelpa till, så
skola ryssarne få gå tillbaka in i sitt land.”

Den gode ynglingens ögon blixtrade af stolt mod.
Han var skön som en krigsgud. Johanna smålog
genom tårarne; ”och det der hoppas du?”

”Ja, Johanna, med Guds hjelp.”

”Och då när du kommer hem, så — ”

”Så gifta vi oss.”

”Ja du, det blir i grafven”, suckade flickan; ”men
hvar är min bror?” afbröt hon hastigt sig sjelf.

”Jag vet inte; troligen kommer han att följa med.
Vi äro begge af samma ålder.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free