- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
140

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Embarkering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lan er bägge*’, inföll Johanna glad, men med ett
sorgligt leende. ”Herre Gud, nu skola jag och moster
Lönner sitta om qvällarne och tala om er bägge; det
blir allt roligt det, och så skola vi bedja Gud för
er; med ett ord, moster och jag skola ha mycket
roligt.”

”Ja, Gud gifve det, Johanna”, sade hennes bror.

”Jo du, derom kan du vara säker; jag är inte
rädd alls, — så hård — så — så”, stammade hon
och började gråta — ”så förskräckligt hård kan inte
Gud vara mot oss, om vi bedja honom rätt innerligt

— nej”, tilläde hon med strålande ögon och torkade
bort tårarne, ”det kan han inte.”

Så sutto de tre tillsammans till sent på qvällen.
Duggregnet hade åter börjat. Det eljest så klara
fönstret var matt och tårigt, och utanför svepte sig
dimman omkring staden, der blott tornspirorna stucko
upp lika slocknade fyrbåkar öfver ett gråhvitt
ovänligt haf.

Bittida andra morgonen skulle konvojen gå. —
De bägge ynglingarne följdes åt midt i natten ned
till skeppet, alltjemt seende det flämtande skenet från
lilla Johannas fönster. Hon satt uppe hela natten och
blickade ut genom sitt fönster för att se, när skeppen
gingo. Vinden friskade upp litet grand. Hon såg
huru de grå seglena skymtade fram genom dimman
och hur fartygen långsamt loverade för att komma
från strömmen.

Men det var oklart, dock visste hon noga hvilken
skuta det var, som inneslöt hennes bägge enda
vänner, hennes enda verkliga stöd, och det for liksom en
glädjestråle genom hennes själ, när på en gång, då
detta fartyg svängde förbi Kastellholmen, solen stack
fram och glänste på dess segel.

”Åja!” sade hon och knäppte de fina händerna
samman, ”det är blott en pröfning. Gud är god!”

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free