- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
148

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Elisabet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Tant Elisabet har sina sidor”, sade Gabriel
småskrattande. "Mig håller hon mycket af.”

”Jo jo, du får testamente du, är kanske redan
skrifvet, för si du kan sitta der och sucka och bedja
och kamma mopsen och hålla fagert snack.”

”Åja, det kan ändå vara intressant för ombytes
skull”, sade Gabriel; ”men i denna tiden har jag oftare
än förut besökt tant Elisabet.”

”Jaså, verkligen, hm, du har således —”

”Haft mina afsigter, ja, det förstås. Kommer
onkel ihåg den der lilla symamsellen?”

”Jaså, jaså, var det hon. Jag började tro att du
blifvit en sirapskäring.”

”Hon bor der midtemot, ser onkel, och då tant
läste böner, satt jag på utkik.”

”\Tacker flicka, ha ha ha, bevakad som en skatt.”
”Ånej, nu är hon riktigt nog värnlös; ty både
målaren och hennes fästman urmakaren äro ute i
landtvärnet och ligga nu kanske som bäst och roa sig
med en smula fältsjuka.”

”Bra, galant! fältet är således rent”, inföll
onkel Seth.

”Ja, så skulle man tro; men det har ändå sina
knutar. Jag gick dit upp en dag, då jag trodde att
hon var alldeles ensam, eljest sitter der en gammal
fru eller hvad det är för en uggla i svart hatt
deruppe; om jag ej misstar mig, är det hennes fästmans
mor, någon gammal fattig borgarenka — hon ser
åtminstone mycket påver ut.”

”Ändtligen var då den fatala hatten borta och
jag gick upp, under förevändning att jag hade något
som jag ville ha sytt; onkel må tro, hon såg bra ut,
der hon stod rodnande och blyg framför mig; hon
spelade sin roll alldeles mästerligt; blodet rörde sig
så naturligt inom det späda hullet, att det var riktigt
förvillande. Jag satte mig ner och talade ”ditt och
datt” och tog mig af ett porträtt, som hängde på hvar
sin sida om spegeln, anledning att berömma hennes
bror; vi voro naturligtvis de bästa vänner i verlden,
ha ha ha, vi lefde som riktiga själsförvanter den der
målaren och jag.”

”Känner du honom?” frågade onkel Seth.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free