Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifningen, som dog ut i somras i rödsot, fick
avancera från löjtnant till kapten; men nu står det stilla;
ty den der Stjernros står väl — få se om en timma.”
Emellertid stod kapten Stjernros inför sin konung.
En högtidlig, nästan helig känsla for igenom honom,
då han stod inför den, för hvars krona han stridt, för
hvars lycka han vågat lifvet i mången het dust. Ack!
han hade så gerna i sin ungdoms varma känsla velat
böja sig ned för den långa smala mannen, som med
den hvita bindlen om armen stod der rak och stilla
som om han varit förstenad.
Gustaf Adolf fäste sina stora ljusblå ögon på den.
unge krigaren; det var tyst en lång stund.
”Ni kommer”, började kungen ändtligen
långsamt och entonigt, ”ni kommer från Finland, kapten
Stjernros?”
”Ja, ers majestät.”
”Hur är det med Sandels och Klerker?”
”Deras ställning är förtviflad, ers majestät.”
Gustad Adolf tycktes studsa. — ”Förtviflad? En
tapper krigare förtviflar aldrig.”
”Sjukdomarne tilltaga, folket dukar under för
elände, fienden tränger oss tillbaka, hafvet har frusit
vid kusten, provianten uteblir och vi hafva måst vika,
beständigt vika tillbaka.”
”Ni gör ej er pligt”, sade Gustaf Adolf med
höjd stämma; ”ni ären pultroner, som jag skall straffa
likasom garderna. Ännu sitter jag på mina fäders
tron och förmår straffa den, som undflyr och ej gör
sin pligt.”
”Ers majestät”, yttrade Stjernros med fasthet,
”jag bönfaller, jag besvär ers majestät vid allt heligt,
vid den tro jag svurit och den jag vill besegla med
mitt blod — slunga ej vredens ord öfver dessa tappre,
som för eders majestät och för fäderneslandet offra
allt. — Nej, ers majestät, finska hären gör sin pligt.
Jag är skyldig att uttala détta ord, ty det är sanning.”
Den unge krigaren hade blifvit rörd, ett djupt
vemod stod afprägladt på hans ansigte.
”Var lugn, kapten Stjernros”, yttrade Gustaf Adolf,
”jag förlåter er uppriktighet; kan således Klerker ej
försvara sin position?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
