- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
160

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

yttrade konungen allvarlig. ”Nej, Abel ung, det der
var ej väl beräknadt, herr regeringsråd!”

”Det var blott en löst framkastad tanke, oriktigt
uttryckt. — Jag menade att hans kamrater genom ett
sjelfbedrägeri skulle hindras i sina förehafvanden.”
”Det var en annan sak. — Emellertid är det min
vilja, att man noga observerar mannen, och om några
dagar skall jag se till hvad som är att göra.”

”Ers majestät har ännu aldrig behöft något råd,
annat än det eders majestät fått af honom; som
råder och bjuder öfver konungar och herrar; måtte hans
nådeljus stråla fram och lysa eders majestäts bana,
som bäddas med törnen af samma parti, som fordom
hopspann Anjalaförbundet och som ej förr fann sig
mättadt än i den konungsliga matyrens blod.”

Gustaf Adolf knäppte samman händerna för
ögonen, liksom han gripits af en djup smärta; ändtligen
höjde han åter hufvudet, räckte handen fram till
kyss-ning och sade: ”Ni är en trogen tjenare, Abelung. —
Gud belöne er derför, om jag ej kan löna’t.”

Regeringsrådet bugade sig djupt och yttrade
nästan hviskande, liksom fattad af en oändlig känsla af
vördnad: ”Gud skall vara mitt vittne, att jag anser
mig öfverbelönad af eders majestäts nådiga förtroende.”
Det fans hos Gustaf Adolf en djup misstro till
sig sjelf och till sin omgifning, en dunkel känsla af
hans egen oförmåga att skarpt och klart döma öfver
sin ställning, förenad med en, genom uppfostran och
de begrepp om konungahöghet han insupit, rotfäst
envishet, som han sjelf ansåg för karaktärsfasthet och
som sitt stormankare. Han trodde således ingen, men
vände sig deremot till Gud, som han ansåg sig ensam
redo skyldig och som i den stormiga tiden skulle stödja,
upplysa och leda honom och lemna fienderna i hans
hand. Hans karaktär var alldeles sådan den måste
blifva, då man föreställer sig en redlig, men icke
snillrik, fastän också icke tanklös menniska, just under det
att jäsningen af en ny folkanda utbrutet, uppfostrades
till en tron och efterträdde en snillrik konung, som
föll för det oförsonliga hatet af ett parti.

Allt detta måste väcka ett djupt misstroende mot
folket och mot dem som omgåfvo honom; till dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free