- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
161

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

begge makter, de oprivilegierade som revolutionerat
Frankrike och de privilegierade som hatat hans far,
stod Gustaf Adolf i samma ställning som Erik XIV
till sina bröder och begick af samma moraliska
orsaker likartade, om ej desamma misstag som denne.

Det ädla låg dock alltid på bottnen i den
olycklige kungens själ. Hans ärlighet, hans gudsfruktan var
dock ibland en slagruta för att finna sanningen, som
man så omsorgsfullt döljde för hans blick — det hände
att det liksom lyste till öfver hans dunkla stig, så att
irrblossen slocknade; men detta var blott öfvergående.

En sådan ljusglimt skymtade också nu fram, ett
himmelens ljus som förvred den ödmjuka figuren,
re-geringsdädet som stod framför kungen; han tycktes
genomskåda honom.

rNi ljuger väl icke?” frågade konungen och gick
Abelung in på lifvet. ”Det är hårdt att ej kunna tro
någon, att omkring sig endast höra de tysta stegen af
lismare, som kanske nästa ögonblick stöta dolken i
ryggen. — Se upp, regeringsråd Abelung; se en ärlig
man in i ögat. Kan ni det?”

Regeringsrådet försökte, men förmådde ej uthålla
att se in i detta äijiga öga, som nu strålade af
inspirationens eld.

”Ni kan det ej; ni är en förrädare!” ropade
Gustaf Adolf. Ni vå^ar ej se mig in i ögat — ännu är
jag konung.”

Abelang hade någongång förut sett kunden retad
och derför visste han nu hvad han hade att göra.
Han föll på knä och sammanknäppte händerna och
såg andäktigt i taket.

Detta var en scen af stilla undergifvenhet, som
anslog Gustaf Adolfs känsla; han ångrade sig.

”Stå upp, Abelung”, yttrade han med en sorgsen
vänlighet. Jag kan också vara orättvis; jag är dock
ej mer än en menniska.”

Han räckte sin förtrogne handen, som denne höljde
med kyssar.

”Jag tror er”, återtog kungen, ”och till bevis derpå
blir er son major i stället för denne Stjernros, som
ej förtjenar vårt förtroende. — Tacka icke Abelung;
den som sårar kan också hela.”

Ahartaflan.

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free