Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nå, Emilia”, yttrade han tankspridd och tryckte
sin systers hand, ”nå, Emilia, när våren kommer, då
är allt afgjordt, då finnes intet Finland mera; då
komma vi alla åter, jag och Alfred Berndtson, den unge
målaren, jag vet att du intresserar dig för honom —
Rodna icke, Emilia, det är kammarjunkaren som
sqvall-rat ur skolan. Alfred var frisk och glad, då vi skildes
åt. Han hoppades ännu på framgångar, ty han har
ofta med lycka anfört små ströftåg och detta ger mod
— det finnes ingen inom hela armén, som bär ett
sådant förakt för ryssarne som han. Han gör orätt, men
hans små segrar hafva gifvit honom begrepp blott om
den individuella tapperheten — den är ej så stor som
vår; men de ha en tapperhet i massa, som är större
än vår. — Modet hos en hel armé är något helt
annat än det enskildta.”
”Och han har således utmärkt sig?” frågade
Emilia.
”Ja mycket; men säg, Emilia, lider du ej här?
Jag kan ej låta bli att anse vår styfmor för en hård,
en egoistisk och ytlig menniska; jag var väl aldrig
hemma efter min fars senare gifte, men det förefaller
mig så.”
”Mamma har likväl sina stora förtjenster — nej,
jag lider intet, jag är lycklig.”
”Men kammarj,unkaren har helt andra tankar”,
sade Stjernros. ”Det är besynnerligt med den gubben,
förr var han som ett barn, en verklig löjlig figur, nu
åter framstår han i dagern af en vördnadsvärd,
kärleksfull far för oss bägge; jag förstår ej hvad det är
som så förändrat honom.”
”Icke jag heller, men deri har du rätt, att han i
början och länge föreföll mig odräglig och löjlig, utan
att ändå roa mig. Mamma fann det mycket roligt att
skratta åt den gode kammarjunkaren, men det
smärtade alltid mig att han, en gammal gråhårig, skulle
göra sig till en lekdocka och med sin heraldik, sina
oupphörlig komplimenter komma folk att skratta på
hans bekostnad.”
”Det tyckes nästan som om han en tid varit utan
ett lefnadsmål och att han sökt efter något i stället
för det han tappat bort; han valde då som ett barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
