Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rolig tid tid, (med ett torrt skratt) rätt rolig, men vi
ha blifvit gamla sedan.”
"Ja — gamla”, yttrade kammarjunkaren, ”förlåt
mig.”
”Mjukaste tjenare, käre Stjernros”, fortsatte han
och vände sig bort. —• ”Hör på”, tilläde han hviskande,
”hvad gör den der gemena figuren nuförtiden här”
(pekande på Gabriel)?
”Jag vet ej; men han tycks stå mycket högt hos
mamma”, småskrattade kaptenen, ”kanske en af de
elfvatusen tecknade, en af hennes adoratörer.”
”Jaså — jaså, stackars Emilia, stackars min lilla
Emilia”, suckade gubben. ”Det blir allt värre och
värre.*
”Då ni beskyddar henne, är det ingen fara”,
yttrade Stjernros. ”Gör det, hädanefter som förr, var
hennes vän.”
”Ja, hvad kan jag göra? Beskydda tvänne
oskyldiga flickor för en bof; att han aldrig kunde få Emilias,
icke någon ädel flickas kärlek är klart, det fruktar jag
inte; men se, hans förföljelser fruktar jag, han skall —
men likagodt; Berndtson kommer väl snart hem —
och om också jag skall som ett nådehjon bo hos de
unga, 0111 jag skall påtvinga dem allt det jag äger, så
skola de gifta sig. Berndtson är en man, ej en gubbe,
han kan försvara både sin maka och sin syster mot
— mot — hin ondes änhang.”
Patronessan slog nu an på klaveret och samtalen
afbrötos. Alla syntes intagna af den briljanta
värdinnans spel, utom lilla kanimarjunkaren, hvars gamla
ansigte bar stämpeln af djupt vemod, och unga
Stjernros, som lutat sig mot fönsterkarmen och tycktes
sysselsätta tankarne med något helt annat och allvarligare
än det närvarande ögonblicket. Han irrade också
omkring med sina tankar; men alla voro de sorgliga och
då han betraktade denna leende, fjäsande mängd af
menniskor, som alla smålogo, alla hade detta fadda
uttrycket af bestäld belåtenhet och denna fernissa af
guld, som gömde den lumpna metallen, tyckte han sig
stå på en fallucka, omgifven af gäckande gestalter, som
sträfvade att stöta honom dit ner i djupet för att sedan
dansa och sjunga öfver hans hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
