- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
168

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Detta är en vanlig känsla hos menniskor, som
råkat in i en krets, dit de ej höra — och sådant var
förhållandet med Stjernros, som blifvit fostrad bland
kamrater, då han var på Carlberg, och sedan alltid
haft en hel, trogen ring af kamrater omkring sig.

Han var således hemmastadd i kamratlifvet, som
klarast och renast visar sig under ett fälttåg sådant
som det finska, der nöd och nederlag, ändamålslösa
segrar och, om ej annat, gemensamma sorger tätt
sam-manknöto kamratlifvets ring.

Musiken tystnade några ögonblick och strax
började åter sorlet, ett sorl af beundran. En hvar
skyndade att be om mera, och kammarherren uttryckte
sig så varmt, så vackert, som 0111 han lärt sig hela
härligheten utantill.

Patronessan ansåg det ej heller för något annat
än artighet, men dermed var hon nöjd. Hon smålog
först åt allt detta smicker, talade några ord om sin
indisposition för tillfället, gjorde liksom i tankarne
några löpningar, lät ögat tankfullt hvila framför sig,
liksom hennes själ sväfvat i högre rymder och hört
sfe-rernes harmoni — och genom hela mängden gick en
sakta hviskning: ”Oh! så behaglig.”

Ändtligen började hon åter och der blef en stunds
tystnad.

Den, som verkligen var rörd af tonernas makt,
var landtrådet; det händer nämligen ofta, att musik
är det enda som rör gamla egoister, att sådana ibland
äro alldeles befängdt musikaliska af sig och anse
musik för det enda på jorden, som kan och bör uppväcka
höga och ädla känslor.

Landtrådet hade dessutom en orsak att i afton
vara mera känslig än eljest; ty Athalies bror, den lille
kammarjunkaren, hade väckt en hop minnen upp ur
sin dvala, och då patronessan, herrskarinnan i
salongen, på sätt och vis påminde om Athalie och sjelfva
stycket hon sjöng fordom i hofvets glada lekar ljudat
från den olyckliga hoffrökens läppar, öfverväldigades
landtrådet af sina känslor och fälde verkliga tårar af
innerlig rörelse.

Det var på en gång en bitter och ljuf stund för
honom — han hade behöft många sådane; men i ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free