Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så vacklande sinne som hans upphörde själens
strängar att vibrera på samma gång som klaverets, och då
patronessan slutat, torkade han ögonen och försäkrade,
att han i sin lefnad aldrig hört något så himmelskt
skönt.
”Jag är verkligen smickrad af edra tårar’’,
smålog patronessan, ”ty de tala då ändtligen sanning;
kammarherren här säger mig så mycket artigheter, att jag
ej vågar tro hälften.”
”Jag är ej skuld i att jag bär hjertat på tungan,
fastän min onkel har det i ögonen”, anmärkte Gabriel
och tilläde förtroligt: ”Vår finska kapten måtte ej vara
känslig för musik — ha ha ha, kanske kanondundret
gjort honom lomhörd.”
”Tyst! inga persiflager öfver mina barn, mina
"små”, kammarherre Gabriel; det kan ej glädja en
mor, (med komiskt allvar) en stackars mor att höra
främmande göra anmärkningar öfver barnen.”
”Främmande? Jag tyckte ni sade främmande”,
anmärkte Gabriel.
”Åja — hvad annat, vi äro alla främlingar här på
jorden — men derom en annan gång, en gång då vi
äro religiöst stämda, det passar ej nu. Det kunde bli
en scen ganska uppbygglig, om vi togo det kapitlet att
afhandla.”
Det dröjde ej länge, förrän en hviskning gick
igenom sällskapet och ett tidningsblad cirkulerade man
och man emellan; de enda, som ej tycktes märka det,
voro kammarjunkaren Gyllenörn och kapten Stjernros,
som hvar för sig sutto försänkta i tankar.
Ändtligen steg kammarherren fram midt i ringen
och sade: "Kapten Stjernros, ni kallas inför skranket
icke allenast af vår sköna värdinna utan af hvar och
en god riddersman, som bär hennes färger — det göra
vi ju alla.”
”Ja, ja”, lät det i mängden.
Carl Stjernros spratt till och reste sig upp, det
allvarliga ansigtet förändrades dock icke; han förstod
att någonting som skulle kallas roligt var å färde; men
Gabriels ansigte afsvalnade hvarje glad känsla i hans
själ; de der insjunkna ögonen, som så lurande plirade
mot honom, det der slappa ansigtet, som icke var i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
