- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
174

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skar. — Kunde Stjernros gå undan, så skulle det bli
hopp för den söta gossen: han kunde få en bättre lön
och sedan ämnar regeringsrådet sätta honom under
administration för att slippa betala hans skulder —
halfva lönen får han sjelf, halfva, björnarne och
gubben få vara i fred.”

”Och det har lyckats?”

”Ja, alldeles ypperligt, det var också ej svårt att
få undan Stjernros. Han är nämligen en så kallad
sanningsvän — det vill säga en sådan, som ej tror
sig kunna vara hederlig karl, utan att sjunga ut och
rusa på litet hvar med obehagligheter, som han
behagar kalla sanningar.”

”Regeringsrådet väckte hans ärelystnad och fick
honom på detta sätt att hålla en moralisk föreläsning
för kungen, hvaraf följden blef att sanningsvännen fick
stanna hemma — ha ha ha — huru han fick sin son
fram, vet jag ej; men för Abelung, som ligger i
affärerna, är ingenting omöjligt, det är en farlig menniska,
som är bäst att ha till vän.”

”Det tyckes alldeles tvärtom”, yttrade patronessan,
hvars hersklystnad och lust att ensam bli firad gjorde
henne hård och hämndgirig; men som dock fann att
detta var en nedrighet. — ”Jag för min del kan ej anse
en sådan menniskas vänskap värd något, då den ej
ger skydd mot kalla beräkningar och förföljelser utan
allt tecken till vrede.”

”Ja, det är också ej synnerligt lofvärdt af
regeringsrådet”, yttrade kammarherren, som icke hade
något tecken till takt, då fråga var om det ädla eller
oädla i en handling, han hade för allt sådant blott sitt
eget gagn som mätare; gagnade det honom, så var
hvarje handling god, kunde den skada honom, var den
ond; det var hans maxim.

Han fann dock att han nu råkat ut för en
karaktär, som han förut ansett alldeles lika med sin egen;
men som han nu fann ha en af dessa
besynnerligheter, som han funnit hos några andra eljest ganska
användbara menniskor, nämligen att anse ett och annat
för verkligen dåligt, oaktadt det kunde vara nyttigt.

Han slog således om och berättade det ena draget
efter det andra 0111 regeringsrådet, och lyckan gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free