- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
185

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett misslyckadt försök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”lappri, jag blir fången, lappri, se så! helsa Johanna

— bort, bort!”

Den sårade hade ej behöft denna uppmaning,
Berndtson trängdes i bokstaflig mening från platsen,
der vännen låg blödande.

Striden fortfor, trupper marscherade fram och
åter, förbi och öfver den plats der Lönner låg;
ingen tycktes märka honom, bland en hop döda och
sårade ryssar, som liksom försoningsoffer lågo omkring
honom.

Ändtligen drog sig tumultet allt längre och längre
bort, skotten blefvo allt otydligare och dofvare,
Svenskarne retirerade undan hastigt, men under fortsatt
fäktning.

Då kröp den sårade bort till ett närbeläget dike ;
han var en lugn och modig menniska och han
upphörde derföre ej att hoppas, huru förtviflad än
ställningen var, han endast fäste sin tanke vid de
möjligheter han hade att kunna räddas.

Han företog sig således, sedan han under olidliga
smärtor krupit till sitt gömställe, en undersökning af
det skadade knät; han fann att kulan måste ha
krossat ledgången och gladde sig endast åt, att såret ej
blödde så starkt, att han ej kunde lefva tills dager
och då få hjelp af vän eller fiende.

Han förband så godt han kunde sitt knä, intog
den minst smärtsamma ställningen och hoppades för
öfrigt på räddning.

”Soldat duger jag ej till mera; men urmakare
kan jag ändå vara”, mumlade han för sig sjelf.

Ändtligen blef allt åter tyst och stilla, vinden blott
strök sakta, liksom för att väcka de slumrande, öfver
det likbeströdda fältet; en och annan stjerna
glindra-de, det började att frysa på; men Lönner låg ändå
temligen bra; den skara han tillhörde var ej van att
ligga på ejderdun, den var tvärtom van att hvila ute
i regn och köld och snöyra, och det var således
endast blodförlusten och omöjligheten af att förändra
ställning, som gjorde att han mot dagningen började
frysa och snart blef stel i lederna; men också nu
nalkades hans räddare, en rysk jägartrupp, som var
utsänd att uppsamla de döda och sårade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free