- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
188

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett misslyckadt försök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är ett att vara rask, det vet du bäst, och ett annat
att vara ilsken och ursinnig.”

”Åja7 ni pratar”, sade gubben ändtligen och
började som ett barn att gråta af ilska; ”men hade jag
dem här, hade jag dem bara här, så skulle jag
betala dem för vår Berndtson — stälde sig icke en
kanalje och trampade honom på bröstet; det var
just den som högg mig; men si den fick dock
betalning kontant, så att han inte trampar på en hederlig
karl mer. Ha ha ha, det roar mig ändå att han fick
sin hyra.”

”Gör det ondt i hufvudet?”

”Hva? Gör det ondt, åja, inte gör det godt, det
måtte du förstå, dummeribom.”

”Men Prahm skulle tala vid doktorn.”

”För sådant här? — pratar persilja, det botar
jag sjelf, är min egen doktor — krusar inte för
doktorerna här — försupna tingestar — dummeribummar,
som ge kräkpulver åt dem, som skulle mista benet,
och taga af benet af dem, som skulle ha pulver.”
”Men gossar”, återtog han efter några ögonblicks
tystnad, ”jag är inte ovan vid kallt stål, har känt
sådant förr och grinar intet för det; har ärr, pojkar!
midt på bröstet och på axeln; frammantill, pojkar;
och det som nu förargar mig var, att kanaljen högg
mig i nacken — hade han gifvit mig ett streck i
pannan — nå, livad mer? men i nacken, pojkar, det tyder
på chikan.”

”Ånej, Prahm är inte rädd han, det vet hvarenda
menniska.”

”Åja, det är inte för mycket”, sade Prahm, ”jag
har också min lilla silfverpenning på bröstet, ha ha ha,
en sådan en får man ej för intet.”

Så tröstade sig Prahm och då truppen hunnit till
hufvudstyrkan, var han lugnad och afhörde rapporten
0111 de dödskjutne, bland hvilka Berndtson var, med
ett beundransvärdt lugn; men de skarpa ögonen, fastän
torra, lyste af hämndlust och okufvadt mod.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free