Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förlofningsdagen.
Patronessan satt en dag framför sin präktiga
toalett, på hvilken allt hvad som i toalettväg kunde
kallas dyrbart fans; ett par präktiga silfverljusstakar
föreställande amoriner med blomkorgar på hufvudet, en
mängd kristallflaskor, nålfat, silfverredskap, allt låg i
den prydligaste ordning kring den väldiga spegeln, som
så ofta återgifvit sin egarinnas vackra drag.
”Ett bref, jaså!” Patronessan bröt det.
”Gå ut, Lina, jag är ej hemma”, ljöd befallningen,
då hon ögnat på de första raderna. Patronessan läste
länge och uppmärksamt, det vackra ansigtet skiftade
af de mest stridiga känslor, än sorg, än glädje och än
något som liknade hat och skadeglädje.
”Skada på karl”, sade hon ändtligen, ”hygglig
figur och godt sätt att vara — mitt helgon får anlägga
hofsorg.”
”Det måste ändå”, började hon efter några
ögonblicks tystnad och lade ifrån sig brefvet, ”det måste
ändå vara skönt att kunna älska som han — att hinna
— ja, det är en egen konst.”
”Det är emellertid ett tillfälle att befria mig från
den centnertyngd jag är olycklig nog att nödgas bära
— ånej — hon blir qvar, hon tiger och lider, helgonet,
och ser på mig med sina dufvoögon, som se ut som
en samvetsförebråelse — ha ha ha — mitt samvete;
jag är hennes välgörarinna, hennes mor, hon säger
intet och dock plågar hon mig så outsägligt. — Jag
är en slaf, så länge hon är här — men behöfver jag
väl vara det? — Jag kan ju när som helst låta henne
flytta — ja (uppspringande och med blixtrande ögon)
ja, så skall det vara; när jag gifter mig, kan jag ej
ha henne i huset — hon måste bort, hon plågar mig,
hon sönderrifver min själ med sina milda blickar;
der ligger satir — nej, der ligger en oupphörlig fråga
i dessa blickar — en fråga, som jag ej kan, ej vill
besvara.”
”Oh! det är tids nog en gång, när det är slut,
när verlden och menniskorna inte mera se mig, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0193.html
