- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
192

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, mamma, när ni så vill.”

”Jag säger ju inte att jag vill.”

”Ack jo, mamma, jag har länge funnit, att ni ej
vill ha mig qvar, ack! om jag hade någonstädes att
fly, om jag hade något annat hem.”

”Jaså”, sade patronessan skarpt och fixerade
flickan, ”du är ej nöjd med mitt hus?”

”Jo mamma, men ni är ej nöjd med mig.”

”Åjo”, återtog patronessan vårdslöst och lekte med
sin halskedja, ӌjo, jag har egentligen ingenting emot
dig, du är flitig och snäll, du gör hvad du kan, jag
har också derföre dragit försorg för dig — men din
bror har förolämpat kammarherren och —”

”Förolämpat, mamma? — Det har han icke; min
bror blef djupt kränkt af er tillkommande man; det
var ej ädelt, ej ridderligt gjordt af honom.”

”Hvad? Jaså, du gör anmärkningar öfver Gabriel?
Kära Emilia, din näsvishet går för långt — kom ihåg,
fastän det ej lyckades dig att fånga kammarherren —
så är han en man långt öfver din bror kaptenen,
landtvärnskaptenen.”

Emilia rodnade; men teg.

”Du tiger, du fäster dina ögon på mig, flicka,
hvad vill du? Du frågar mig något; jag skall svara
dig; säg, hvad vill du?” utfor patronessan på en gång
darrande af vrede och fruktan, ”tala, flicka; tror du
ej att jag uthärdar dina blickar?” — Patronessan
fixerade med våld sina ögon på den unga flickan.

”Tala, Emilia, tala nu, just nu, det är sista gången
jag tål dina ögonkast — en gång skall det ta slut med
det der helgonlifvet — ha ha ha — se så, se der,
jag kan stirra på dig, om jag vill.”

Emilias milda, lugna ögon hvilade med sorgligt
allvar på den darrande qvinnan hon hade framför sig:
der fans ej en gnista förebråelse i denna blick; men
deremot en djup smärta, förenad med en försonande
kärlek.

”Tala! hvad tänker du på, flicka?” ropade
slutligen patronessan, utom sig af en fasa, som hon ej
kunde bekämpa.

”Jag tänker på”, sade Emilia, ”hvad far och mor
och de öfrige salige deruppe skola säga, då de se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free