- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
194

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Mamma! mamma! förlåt mig; men jag tyckte att
ni i dag befalde mig att tala.”

"Javisst — också fick jag höra rätt mycket om
min verldslighet, ha ha ha, om att jag ej har glädje
i själen, utan öfver allt och ingenstädes, och om salig
mamma, som haft den godheten se ledsen ut för
min skull — ha ha ha. — Men nog derom; du finner,
kära Emilia, att då du på detta sätt, ha ha ha, är
ackrediterad ambassadris från de himmelska
härskarorna, kan jag ej lemna dig pass utan att få ett krig
på halsen, hela det heliga herskapet kunde behaga att
komma hit och spöka, ha ha ha — du måste således
bli qvar, Emilia.”

”Jag skall flytta, mamma, så snart jag får en
tjenst. ”

”Tjenst? Skulle min styfdotter ta emot en tjenst?
Det går ej an, du får ej ta tjenst.”

”Men”, suckade Emilia nära gråtande, ”då kan
jag ej lemna ert hus.”

”Res till din bror.”

"Jag kan ej, han har sjelf ackorderat in sig i en
prestgård i provinsen.”

”Alltför intressant att ha en fullväxt dotter i
huset”, mumlade patronessan — ”åja, bli qvar, Emilia,
jag skall bedja kammarherren — gå barn, vi ha talat
med hvarandra mer än nog; vi känna hvarandra och
som det tycks passa vi icke riktigt ihop.”

Ӏr detta ert sista ord? Har ni intet hjertligt ord
till mig?” frågade Emilia rörd.

”Jo, kära du, jag är hjertligen uttråkad, är du
nöjd nu?”

Emilia gick — hon var, som förr, en återspegling
af Stefanus, som stenades och såg himmelen öppen
öfver sig.

Patronessan satt länge i djupa tankar. ”Och det
är så tomt, så uselt här i verlden”, mumlade hon
ändtligen mellan länderna, ”det är så fladdrande allt

— då jag vill vara glad, flämtar fröjden som en
lyktgubbe framför mig; alltmer jag famlar, allt längre flyr
han; glädjen tål ej luftdraget, tål ej att man andas
på den — det der är ju all den lycka vi hafva. — —
Det der moraliska kräket tror att hon är lycklig —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free