- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
197

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kammarjunkaren, med en min så sorglig och en ton
så gråtmild, att man nästan kunnat skratta åt honom.

Det sammanskrumpna gubbansigtet var blekt, de
djuptliggande ögonen matta, den höga pannan
skrynklig, sjelfva den hvita tupén tycktes deltaga i gubbens
dysterhet, den var oredig och ojemt pudrad.

Ӂh, se mjukaste tjenare, min gode
kammarjun-kare”, sade landtrådet; ”hm, ni ser ut att ej vara frisk
i dag; har kanske ondt af gikt; då kan jag ge ett
godt råd: gikttaft, min bäste! gikttaft, oh! det är
präktigt.”

”Anej — nej bevars”, yttrade kammarjunkaren
undvikande, och som landtrådet med verklig motvilja,
liksom för att visa sin kära Gabriel att han hade mod
att tala med Athalies bror, hade vändt sig till
kammarjunkaren, blef också konversationen slut.

Vid det rika bordet hade gästerna redan suttit
länge, rätt efter rätt hade försvunnit och samtlige voro
sysselsatta med att äta och detta samtalssätt, som så
uttrycksfullt kallas för ”kallprat”, det vill säga samtal
utan innehåll, utan kärna, utan värma och utan glädje,
fortsatta under ett ideligt artigt leende och ett
utseende af interesse; sådane samtal äro detsamma för
själen, som då man maler ren qvainar med hackelse:
materialet är utan värde och produkten oduglig.

Nu kommo champagnebuteljerna fram, korkarne
smälde, de höga glasen ifyldes med den perlande
drycken och landtrådet steg upp och höll ett tal, som
slutades med att förlofningen mellan patronessan och
Gabriel Ljungsköld högtidligen proklamerades och
deras skål dracks.

Den ende som ej drack sitt glas i bottnen, var
lille kammarjunkaren, som sedan länge nästan alldeles
glömt af sin forna så löjliga artighet; han betraktade
den arma Emilia, som hvitklädd, lik en Vestal som
skulle begrafvas, satt vid det glada bordet, som det
tycktes obekymrad, under det att en krossande tyngd
låg öfver hennes hufvud och snart skulle falla öfver
henne.

Man kunde på kammarjunkaren märka, huru
plågsam hela denna långa högtidliga måltid föreföll ho-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free