- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
198

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nom; men det tog dock slut, gratulationerna också,
och nu smög han sig bort till Emilia.

”Ni får förlåta, fröken Emilia, att jag önskar ett
tete ä tete med er”, yttrade gubben. ”Ni förlåter mig,
att jag har något att meddela er.”

”Gerna, herr kammarjunkare”, log Emilia åt det
ovanliga förslaget. ”Säg, hvad är det?”

”Inte här, lilla Emilia. På er kammare. Det kan
ej sägas här.”

”Nå väl, kom då”, småskrattade flickan, ”kom, jag
ger er ett tete ä tete, min ädle vän.”

När de kommit ur folkhvirflen, der ingen märkt
dem; och upp på kammaren, satte sig
kammarjunkaren, torkade ångestsvetten ur sin panna och sade med
darrande röst:

”Goda fröken Emilia, tror ni, hoppas ni på Gud,
på ett bättre, ett evigt lif efter detta?”

”Ja — ja visst, bäste kammarjunkare; men ni
är så upprörd, hvad är det — hvad är det?” återtog
hon darrande och bleknande. ”Säg!”

”Jag fruktar att ni ej har kraft”, sade
kammarjunkaren, ”inen jag måste säga er allt. Underrättelsen
kunde eljest komma frän menniskor, som mindre
delade edra känslor än jag.”

Emilia blickade stelt framför sig, en häftig
darr-ning flög genom hennes späda lemmar, hon frågade
intet, och kammarjunkaren hade ej mod att tala.

Ändtligen tycktes hon bli lugnare. Hon slog upp
ögonen och lät blicken vänlig och åter lugn sväfva
omkring, liksom hon velat söka något som ej fäns.

”Jaså, ni vill då säga mig något sorgligt”, återtog
hon sakta. ”Nå väl — tyst min gamle vän, kanske
jag vet det förut.” — Hon steg upp och tog fram sina
anteckningar, bläddrade några ögonblick och lemnade
kammarjunkaren ett blad. — ”Läs! är det detta? Läs
högt!”

Kammarjunkaren läste högt och med stigande
förundran :

”Den 20 November. I natt drömde jag: en
backig trakt, full af skog och snår, en ström nedanföre,
der uppe i skogsbrynet hörde jag vapenbrak. Jag
tyckte mig, lik en osynlig varelse, sväfva öfver marken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free