- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
199

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utan att kunna såras af kulorna, som flögo genom
luften; månen sken dunkelt, menniskorna stridde i
mörkret; men jag såg klart; då såg jag Alfred Berndtson
falla, jag satte mig vid hans sida, han hade fått en
kula genom hufvudet; han rosslade i dödsarbetet; jag
blef förskräckt och vaknade.’7

”Är det ej så, kammarjunkare Gyllenörn?” sade
Emilia sakta och nästan utan att darra.

”Jo, jo, så är det.”

”Jag har förut”, snyftade flickan med ett
öfver-naturligt lugn, ”gissat, frågat och gissat. Finnes det
något själsförbund, något evigt äktenskap, som ej döden
kan slita? — Frågan är besvarad. — Ja, ja! säger
min lefvande tro, min innersta öfvertygelser

”Ni förundrar mig, fröken Emilia”, yttrade
kammarjunkaren, ”ni förundrar mig.”

”Hvarför det, min gode, gamle, ädle vän? Tro
mig, på någon jordisk glädje har jag aldrig väntat,
men jag har ändå hoppats; ack, käre Gyllenörn, du
gamle, min far, min räddare, min ende vän”, fortfor
hon med varm känsla, ”tro mig, jag är ej bortskämd
af fröjd — nej, ack nej, allt har man ryckt ifrån mig;
men desto närmare har jag klängt mig fast vid en
framtid, en framtid, framom alla våra små framtider;
ja”, tilläde hon med glädjeglänsande ögon, ”nu är jag
säker, det är ej en slump, det är ett säkert trons
varse-blifvande.”

”Gudskelof”, suckade kammarjunkaren, ”det gick
lättare än jag trodde. Fröken Emilia, ni är lyckligare
än jag vågat hoppas, ty ni eger en tro, en förtröstan
som vinner på allt.”

”Åja, man måste något ha, gode kammarjunkare”,
sade hon småleende, ”men kom nu, de kunde saknä oss.”
”Hör på, Emilia, säg mig en sak: ville ni gerna
ega er far i lifvet?”

”Nej — nej, det vill jag ej — han var olycklig
här, men har bättre der han är.”

”•Ja visst, kära Emilia; men behöfver ni intet skydd?
Ni kommer i allt sämre och sämre sällskap; den der
kammarherren Ljungsköld, liksom hela den slägten,
jagar alltid blodet ur hjertat på mig. Behöfver ni ej
ett stöd?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free