Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo visst, mera än någon, jag är utan alla
jordiska stöd.”
”Den ni älskade finnes inte mer.”
”Den jag älskar finnes, men ej här”, rättade Emilia.
"Nå väl, men ni är utan förbindelser på jorden,
jag vet det, ni har mistat allt, som ni höll kärt.”
”Nej, bäste Gyllenörn, ni lefver ju och många
andra som jag håller af, lilla Johanna till exempel, jag
har visst ännu mycket att lefva för — tro ej att jag
vill dö — ack! det skall ju ändå en gång ske, det är
en lycka, som jag måste hinna.”
”Nå väl, Emilia, ni håller då af 111ig som en far;
det fägnar mig — vill ni lefva, kan ni lefva
tillsammans med mig och Johanna.”
”Med er och Johanna; hvarför skulle jag väl ej
vilja det; men det är blott en fiktion; det der har jag ej
drömt om”, tilläde hon srnåskrattande, ”det står ej
skrifvet i stjernorna.”
”Godt, vi få se hvad som behöfs”, sade
kammar-junkaren.
När de åter inträdde i salongen, var kaffet
drucket; man hade märkt deras bortvaro.
”Min gode kammarjunkare har enleverat min lilla
Emilia”, yttrade patronessan skämtande. ”En mor kan
möjligen få veta något om det tete å tete, som en
ungkarl haft med dottern i huset.”
Hela sällskapet sorlade i ett skratt.
”Det var allvar, min nådiga, och passerar icke
raljeriet”, svarade kammarjunkaren med eftertryck.
”Jaså, nå, det gläder mig, sjelfva lilla Emilia ser
ganska beskedlig ut, kom hit, barn; se så; det gläder
111ig att du ser glad ut på din mors hedersdag.”
”Kanske”, inföll kammarherre Gabriel med en sned
blick på sin fästmö, ”kanske herr kammarjunkaren
Gyllenörn vet något från krigsteatern, vår ärorika
finska armé börjar väl att dra sig bakom kulisserna; men
ännu liar det varit en liten dust på sjelfva scenen, —
ni har väl hört den lilla affären vid W. bro? —
eller-kanske intet?”
Kammarjunkaren blef uppmärksam. "Det kan ej
vara ett ämne för sällskapsnöjet att omtala en strid,
der svenskar stupade för ryska kulor.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
