Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men hon uppfylde ej den döendes hopp, hon svek hvad
hon lofvat, hon nedtryckte sin man i förtviflan, hon
förkortade hans lif; då han låg på sitt yttersta, satt
hans vän vid sängen; hans maka sväfvade då som
bäst i yr glädje på en bal; då tog den döende sin väns
hand och sade: var mina barns skydd, deras hjelp,
deras far och vän — och löftet gafs; detta löfte tog
han med sig till himmelen.
Den der vännen hade gjort stora förluster. Han
egde intet i verlden som var hans, utom hans ärliga
namn; nu fick han ett mål. Han skaffade sig inträde
i den stolta fruns hus, blef hennes hofnarr, hennes
ro-docka, och hon gäckades med honom, men tillät
honom vara; så blef han hennes barns vän och så fylde
han sitt löfte; men tiderna gingo snart och då
ändtligen han såg, att förderfvet, förbannelsen och
uselheten hängde öfver offrets hufvud, då kom den gamla
narren, den gamla trogna vännen och sade till den
förtryckta: jag är ensam och utan vänner och fränder,
du också är ensam förskjuten på jorden; fly din mor
och slut dig till en gubbe, som är din fars gengångare,
och som skall fylla sin ed så godt han förmår.”
Kammarjunkaren drog efter andan och stora tårar
simmade i de djupliggande ögonen.
Patronessan var blek som snön, och
kammarherren visste ej, 0111 han skulle våga afbryta den lilla
oartiga kammarjunkaren.
”Ni, min snart blifvande kammarherrinna, förstår
mig säkert”, återtog kammarjunkaren, ”då jag nu ökar
högtiden med den underrättelsen, att fröken Emilia
Stjernros är min fästmö — så vida ni tillåter det”,
till-lade han och fattade patronessans hand med häftighet.
”Emilia? Ja bevars, jag finner intet skäl att säga
nej, ha ha ha”, skrattade patronessan, men det var så
ihåligt och tvunget.
”Detta är en förolämpning”, sade Gabriel, darrande
af ilska.
”Nej, herr kammarherre, det är blott några fattiga
procent i ränta på edra förolämpningar”, svarade
Gyllenörn med en styrka och en hållning, af hvilken
ingen förut trott honom mäktig.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
