Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriel och Theodora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjenat på leveranser till kunglig majestät och
kronan och som till en stor del var orsaken till att
landt-värnisterne alltid hade längre armar och ben, än som
var beräknadt vid klädernas tillskärning, han hade,
med ett ord, skurit för åt sig, och knappat in för
kronan, hvilket, åtminstone då för tiden, gick för sig.
Emellertid afled herr Appelsten efter en kort
sjukdom och hans hustru blef enka och uthyrde
huset.
Rådet (hvad han var för slags råd har man ej
sagt mig) Ljungnér hyrde en våning, en
kärlekshandel börjades, han fick ja och fru Appelsten blef
råd-inna.
Efter denna märkvärdiga kändelse kände hon ej
igen en enda af sina forna bekanta, utan äflades att
komma högt; fick ändtligen på en börsbal tala vid
den kungliga familjen, infördes i åtskilliga
bekantskaper och var inom få år en förnäm dam — utom i
bildningen, som ännn aldrig ville komma, oaktadt
si-denklädningarne, de dyrbara schalarne, de stora digra
perlbanden och de röda rosorna i håret.
Hon tåldes emellertid och hade en ovanlig
förmåga att tränga sig in på folk och vara kardborre
— och på detta sätt blef hon en slags
nödvändighetsvara för många, som ej ville hålla Dagbladet och ändå
veta nytt.
”Charmant, charmant”, sade rådinnan vid hvarje
paus. ”Man måste vara en riktig muette att ej älska
musik; mera! goda kammarherrinna.”
Denna fortfor träget och Gabriel vände bladen
i notboken, hviskade då och då förtroligt till sin
maka, som småleende afhörde hans ömma dårskaper,
och fortfor att låta sin lycka ljuda i de härligaste
toner.
”Men min Gud”, afbröt slutligen hennes nåd sig
sjelf, ”jag glömmer alldeles bort att här är
främmande — det är’’ (hotande med fingret) ”din skuld,
Gabriel! Det der skall jag ej glömma — också”, tilläde
hon leende, ”rådinnan får förlåta min beskedliga man,
s om ännu efter ett halft års äktenskap inbillar sig, att
smekmånaden varar och hviskar med mig — Gud vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
