- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
222

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och strax derefter höll du på att falla för hans fötter
af tillgifvenhet och tacksamhet.”

"Ja ja, Emilia, det har du allt rätt uti, det är dumt
att skratta”, yttrade Johanna och blef plötsligen
allvarsam ; ”det är dumt, Emilia, nej”, tilläde hon och
fattade sin väns hand — "det är dåligt gjordt, ja, det
är det.”

”Kära Johanna!” återtog Emilia ömt, ”inte så!

— Se upp, Johanna. — Gråter du? Stackars flicka att
så der kastas mellan skratt och gråt; men hvarför
gråter du?”

Johanna snyftade verkligen och stora tårar
rullade ned på kinden. "Ja, Emilia", sade hon slutligen,
"ser du, Emilia (hon pekade på ett par porträtt), ser
du, der sitter min bror, der sitter Gustaf och begge
se på mig, begge fråga mig: — Har du glömt oss
begge, som tänkte på dig i vår sista stund? — Då
krama de tillsammans bröstet. — Ack! ack! Emilia,
då känner jag ånger, djup ånger öfver att jag
någonsin är glad. Det är elakt, Emilia, att så glömma dem,
som man håller af. Vet du, i går var jag så upptagen
af dansen och den roliga gumman, att jag ej tänkte
på dem — hvad skola de tänka om mig?”

"De skola”, sade Emilia, ”tänka att du är precis
samma Johanna som de höllo af och de upphöra ej
att göra det.”

”Men orätt är det; ack, hvad man ändå kan vara
dum. – Vet du hvad, jag drömmer om dem, jag
talar med dem i sömnen, och hvar gång jag ser på de
der taflorna, tyckas de begge fråga mig: Johanna,
när tänkte du sist på oss? O! då är det ofta en half
dag — är inte det förskräckligt?”

”Johanna! tänk blott om de lefde; fordrade de
väl då, att du skulle beständigt tänka på dem? Vore
det ej en egoistisk tanke, som ingen af dem kunde
hysa?”

”Ja visst, inte fordrade de det.”

”Nå, kära Johanna, de lefva ju ännu, fast än ej
synliga för oss, de äro nu ännu renare och bättre än här.
De fordra nu ännu mindre af oss svaga barn, och
allraminst att vi skola sörja beständigt — nej, hoppas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free